STUDENTFRIIDROTTEN PÅ 80-TALET


1980-talet har på gott och ont inneburit stora omvälvningar för studentidrotten i Stockholm. Till det positiva hör att SSIF centralt, "stora SSIF" äntligen fått sina lokalproblem lösta. 1983 kunde äntligen studenternas idrottsanläggning i Frescatiområdet invigas. Man fick nu en stor avlönad funktionärs- och ledarstab med ansvar och överblick över motions och idrottsverksamheten i Stockholm. I Aktiverum, som idrottsanläggningen kom att kallas bedrivs större delen av den utrymmeskrävande gymnastiken, tennisen och badmintonspelet samt bodybuilding/kraftsport. Även en del av frisektionerna bedriver sin verksamhet här, t.ex. innefotboll, basket och kendo. Aktiverum blev tyvärr en dyrare byggnad än beräknat, därför har ägaransvaret organiserats om så att även privata mässor kan hållas i lokalerna. Eftersom studentidrotten inte längre äger lokalerna (bara nyttjanderätten) har anläggningen bytt namn till Frescatihallen.

Friidrotten som ännu i början på 80-talet kunde räkna med bidrag från SSIF stod inför en kris. Bidragets storlek förändrades inte utan medlemsavgifterna som infördes 1974 måste successivt höjas. Medlemsantalet sjönk också kraftigt. De flesta av de ledande medlemmarna från 70-talet slutade. Bara på damsidan var tillväxten relativt god. Vikande medlemssiffror är ganska allvarligt för den här typen av föreningar som är beroende av att medlemmarna själva tar ansvar för sin förening. 1986 när ekonomin fortfarande syntes relativt god inträdde en tränarkris, den siste (senaste?) tränaren ur SSIF:s eller friidrottarnas led, Stefan Czernecki, avgick och tog den främste av det tidiga 80-talets medeldistansare, Mats Wilhelmsson med sig till Fredrikshovs idrottsförening. Det fina damgänget från 70-talet och även de goda damlöparna från 80-talets början slutade och övergick till andra föreningar. Det finns 1989 endast en aktiv medlem kvar i tränargruppen från 70-talet, det är vår eminente ordförande Sven-Erik Wiklund som inträdde i föreningen 1975. Några av damidrottarna från 70-talet utnyttjar fortfarande våra lokaler utan att deltaga i den gemensamma träningen.

Krisen inom tränargruppen fick till följd att friidrottarnas krympande styrelse gick ut på den allmänna arbetsmarknaden för att anställa en egen tränare, helt oberoende av SSIF. Den nye tränaren blev Ola Nordstrand, en eldsjäl och kunnig tränare, som måste avlönas helt med sektionens egna medel. Nordstrand är vid sidan av engagemanget i studenterna även aktiv inom Vallentuna FK och som kanslist i Hammarby IF. Träningskvällar blev tisdag och torsdag, ett tredje pass på helgen fick snart strykas av ekonomiska skäl. Den distansträning som tidigare bedrivits på torsdagskvällarna försvann nu och ersattes av huvudsakligen snabbdistansträning eller backlöpning. Träningens kvalitet och intensitet har således höjts sedan Nordstrand kom. För de nya medlemmar som successivt tillkommit under senare år har detta uppfattats positivt över lag, däremot har de äldre medlemmarna som gärna löpte tillsammans på torsdagskvällarna slutat.

När friidrotten inte längre kunde påräkna ekonomiskt stöd från SSIF centralt drabbade det sektionen hårt. Som vi sett har friidrottarnas tävlings och lägerverksamhet ofta slukat stora ekonomiska och personella resurser. Det är väl känt att det ofta varit en irriterad stämning mellan SSIF:s styrelse och friidrottarna. Särskilt har friidrottens tävlingsverksamhet och därmed behov av kvalificerad träning uppfattats negativt. Denna, ska vi säga "policy" inställning samt det kostsamma idrottsbygget är den grundläggande anledningen till att SSIF-bidraget på några år sjönk från 20000 kronor till 0.

Den enda hjälp friidrottarna nu kan räkna med är inte heller den oväsentlig, är hjälp med frankering och kopiering av föreningsbrev. Även viss bidragsverksamhet till olika specificerade ändamål förekommer.

Nordstrand hade friska idéer för att vitalisera friidrotten men för det (och hans lön) krävde pengar. När bidragsvägen var stängd återstår de bidrag friidrottsförbunden och kommunen ev. kan bistå med, medlemsavgifter samt sponsorer och egna tävlingsengagemang. Tidigare hade endast ett fåtal arenatävlingar arrangerats av ekonomiska skäl, men nu hängde man på motionsloppsvågen. Först kom "Frescatiloppet" ett terränglopp för studentkårerna i Liljansskogen. När Aktiverum tillkom flyttades tävlingen till Lappkärrsberget (där många av de studerande bor) med start och mål vid Aktiverum. Men Frescatiloppet fick bara lokal spridning till Universitetsområdet och fick efter några banomläggningar läggas ner 1985. Frescatiloppet hade sitt ursprung i gamla dagbladsvarvet som på 80-talet döptes om till Sola-varvet. 1982 beslöt man i föreningen att deltaga i den s.k. "Sola-stafetten" mellan Göteborg och Karlstad. Ett stafettarrangemang mellan kårföreningar och studentidrottsföreningar över hela Sverige. Ett motionsarrangemang som låg i tiden. "Sola-varvet" användes till uttagningar för Sola-stafetten.

Ett mera utåtriktat (utanför studentvärlden) var "Akademiska Quarten" ett kvartsmaraton (10550m) för alla med start och mål vid Sofiatornet på Stadion. Banan gick runt ryttarstadion mot Tessinparken och Gärdet förbi filmhuset och tillbaka på Valhallavägen. Upp för Dr. Kristinas väg och tillbaka på Fiskartorpsvägen mot Stadion. AQ har bortsett från de första åren ännu inte varit någon större succé och banan har p.g.a. polisvillkor fått ändrats. Nya krafter i styrelsen hoppas dock att årets lopp (1989) ska vara en större framgång.

1986 kom SSIF:s högste idrottsansvarige Tomas Enström överens med Trygg-Hansa, Westermalms IF och några andra föreningar att arrangera "Stockholmsklassikern". "Stockholmsklassikern" består av flera olika tävlingar som deltagarna ska genomföra inom en vecka. De tävlingar som ska genomföras är ett cykellopp, en simtävling (Riddarfjärdssimningen), ett terränglopp arrangerat av SSIF samt ett halvmaratonlopp (21097m) arrangerat av Westermalms IF. Studenternas terränglopp kallades "Stockholmsterrängen", och är en 15 km tvåvarvsbana som delvis genomlöps på gamla Frescatiloppsvarvet och är en ersättning för detta lopp. "Stockholmsterrängen" och hela klassikern blev en succé det första året. Men 1988 var problemen större. Hela klassikern är f.n. under debatt och ska troligen organiseras om till hösten 1989. För friidrottarna är dock "terrängen" ett viktigt lopp för framtiden.

Friidrottarna har hamnat i ett besvärligt ekonomiskt och personellt läge. Kraftigt minskade inkomster och ökade kostnader medför att det inte längre är möjligt som förr att subventionera medlemmarnas läger och tävlingar än i mycket blygsam grad. Mycket frivilligt arbete måste läggas ner inom föreningen och man är helt beroende av medlemsavgifter, diverse bidrag och att tävlingarna går bra.


 

BackFirst pageNext