Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Pokalen 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Styrelsen informerar 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Chat 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Lapland Ultra – en berättelse om berg och dalar

5/7 - Cecilia Petersson  


Så styr jag kosan norrut igen, mot midnattssolens land. Det var fem år sedan sist. Människorna är precis lika fantastiska som jag minns dem, naturen lika storslagen, tystnaden, medtävlarna, ja, allt är precis som det var då… utom formen!

Veckan innan loppet hade jag något elände i kroppen som i och för sig aldrig bröt ut, men min teori är att kroppens hårda arbete med att mota bort det tog energi från löpningen. Hur ska jag annars förklara att jag, i de perfekta löparförhållanden som råder denna svala och ljusa sommarkväll strax innan midnatt, tappar mitt beskedliga ultratempo redan efter ett par mil? Det är ingen vanlig dålig dag; det är rena katastrofen sett ur löparperspektiv, inte minst med tanke på att det är Sveriges första riksmästerskap och ett av de lopp jag satsat på den här säsongen. Följaktligen kommer jag på mig själv med att springa runt med en massa negativa tankar. Det känns helt fel i en miljö som den här, och jag försöker fokusera på naturen där den vilar i det säregna ljuset och den friska fjälluften, men jag lyckas inte riktigt. Redan nu börjar jag gå i uppförsbackarna, inte som ett taktiskt val utan mer eller mindre av tvång, och lårmusklerna stumnar alltför tidigt. Marathonkontrollen passerar jag en halvtimme senare än jag gjorde för fem år sedan, då jag sprang på en tid som jag idag inser var mycket bra på den här banan. Jag inser dystert att det kommer att bli fler gångsteg än löpsteg på den knappt 6 mil långa vägen tillbaka mot Adak…

Och så – efter ytterligare några kilometer kommer en löpare ifatt mig. Vårt samtal i den ljusa sommarnatten gör mig så uppfylld av energi att jag kan springa nästa mil med kraft i steget och ett leende på mina läppar. Och när energin slutligen lämnar benen, dröjer leendet kvar. Jag är fokuserad, stark och positiv, ja, nästan upprymd. I flera tidigare tävlingar har jag hämtat kraft där jag trodde att inget fanns kvar, men aldrig förr har skillnaden mellan dal och berg varit så markant som nu.

Allt som oftast hör jag ett porlande, och en liten bäck dyker upp. Ängsullen är nästan självlysande. Göken, som jag inte hört på åratal, gal i alla väderstreck. Strax innan Slagnäs, efter drygt 6 mil, springer jag över en järnbalksbro. Jag gillar broar. Ofta är de, liksom den här, väldigt vackra, och de förbinder land och folk både bildligt och bokstavligt. Att jag nu saktar ner beror inte på att jag är trött, utan på att jag vill njuta av det här så länge som möjligt. Under mig forsar vattnet glatt över stenar som rundats med åren. Stränderna är kantade av träd, ett par hundra meter bort syns ännu en smäcker bro, och över allting stiger lätta dimmoln. En borde inte sova när natten faller på…

Strax därefter tvingas jag till ett nödstopp. Som tur var befinner jag mig precis vid en campingplats, så jag springer upp på grusvägen och försöker lokalisera det lilla huset i fråga. Jag ser ett skjul och gläntar på dörren – och får syn på ett halvdussin hönor som sitter på sin pinne! Snabbt stänger jag dörren innan de hinner fatta att friheten är inom räckhåll. Med nästa dörr har jag bättre tur!

Det goda humöret till trots har stelheten i lårmusklerna åter kommit smygande, och nattemperaturen, som vid en kontroll mäter endast +2 grader, är ingen hjälp. Jag bestämmer mig för att stanna till i Slagnäs för en massage. Tjejen vid kontrollen går och väcker massösen som ligger i en husbil. Jag känner ett styng av dåligt samvete, men jag vet att alla de här människorna finns här ute i natten för oss, och jag vet också att jag nu måste få lite hjälp om jag överhuvudtaget ska kunna springa de resterande 3,5 milen. Tjugo minuter senare är jag åter på väg, lite stapplande först, men snart känner jag att musklerna blivit mjukare, och jag springer ganska obehindrat, om än långsammare än jag ursprungligen planerat. Just här bär det dock en hel del uppför, och jag varvar löpningen med gång i backarna.

Solen står nu högt fast klockan inte är sju, men trots det skarpa ljuset märker jag att jag inte sovit i natt. Det går lite vingligt, och plötsligt ser jag reklamskyltar vid vägen. Jag blinkar några gånger – och de är borta. Efter det är jag klarvaken. Jag har ofta hört om ultralöpare som haft hallucinationer, men detta är första gången det hänt mig.

Jag springer hela tiden mot solen, och jag börjar ångra att jag inte tagit med mig mina solglasögon. Jag underskattade både solens kurva på himlabanan och den tid jag skulle vara ute… Vid kontrollen en dryg mil före mål frågar jag funktionärerna om de möjligtvis har en keps att låna ut. De letar i väskor och bilar, och slutligen springer en av dem iväg till en grupp spelemän som sitter en bit bort och underhåller oss, och tar helt sonika mössan från huvudet på en av dem! De gör ALLT för oss! Denna enkla huvudbonad gör den sista sträckan så mycket behagligare än den skulle ha varit annars, och efteråt ber jag en av värdinnorna återlämna kepsen till dess rättmätige ägare, tillsammans med en lapp som förkunnar att han är min hjälte! Med en dryg halvmil kvar hinner en kille upp mig, och vi har sällskap den sista biten. Under muntert småprat peppar vi varandra att springa.

Så kommer vi in i Adak. På den sista raksträckan ser vi funktionärerna på långt håll, och strax därefter korsar vi mållinjen. Min tid är nästan tre (!) timmar långsammare än för fem år sedan, och benen är stummare än på mycket länge, men jag har nu accepterat mitt öde och att jag inte kunde göra något åt det. Jag känner glädje att jag övervunnit stelhet, trötthet, långsamhet och negativa tankar och tagit mig i mål, och även om loppet för fem år sedan var en av mina mest fantastiska löparupplevelser och jag självklart hellre hade upprepat den, känner jag mig på ett sätt stoltare nu än då. Att springa på lätta ben är inte så svårt, men för att besegra demonerna behöver man ta fram andra krafter, långt inifrån. Det är viktiga erfarenheter att ta med sig.

Det är otroligt skönt att åter lägga sig på massagebänken. Den här gången vet jag att jag inte behöver resa mig upp och springa vidare, och jag slappnar av fullständigt. Men trots massagen är benen så stumma att vi tigger lift den knappa kilometern till huset där vi bor! På kvällen blir vi bjudna på vildmarksmiddag i närbelägna Laggträsk. Renskav och älgstek, nyfiskad röding och gäddpaté har dukats upp till oss, och efteråt njuter vi glass med hjortonsylt och kokkaffe (naturligtvis!) runt lägerelden. Loppet i sig hade egentligen varit fantastiskt nog, men Lapland Ultra är också en resa i en kultur som för en storstadsbo känns närmast exotisk, och ett möte med fantastiska människor. Det är bara att hoppas att nya krafter kan ta över, så att fler ultralöpare får chansen att uppleva ett av de mest speciella lopp jag sprungit.

/Cecilia



Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "niohundratjugofem" i siffror *


Tidigare Referat
2016-07-28 - Semester à la smurfette
2016-07-24 - Rapport från Semesterhalvmaran
2016-06-11 - En fjärdeplats är inte alltid en fjärdeplats
2016-05-31 - Rapport från Stockholms brantaste!
2016-04-18 - En löpare på språng mot nya höjder!
2016-04-10 - Wien hel och halvmarathon
2016-03-28 - Rapport från ett brödrostlopp!
2016-03-07 - Ulrikas Paris halvmaraton 2016
2015-10-15 - Persen haglade över Hässelbyloppet
2015-08-23 - Stora skräcken på stora skuggan
2015-08-05 - Hofors swimrun – en löparberättelse, med simpauser
2015-04-21 - Äventyret på Manchesters gator
2014-11-04 - Äventyret i Vincennes skogen
2014-02-15 - Bore Cup deltävling 3 Vallentuna
2014-01-11 - Bore Cup deltävling 2 Hemlingby, Gävle
2013-11-08 - Österlen lyser
2013-10-27 - När idrottandet får nya perspektiv: några reflektioner från en debuterande veteran
2013-09-19 - Stockholm HM 2013 – en löparberättelse om att våga
2013-08-04 - Blandad kompott under regntunga skyar
2013-07-28 - Med tunga vikter i Roslagen
2013-05-20 - Skärholmsloppet
2013-05-14 - Livet deLux(e)
2013-03-17 - Klassisk säsongspremiär runt sjöarna
2013-01-05 - Löparen som inte kunde pensionera sig
2012-10-15 - Go West: säsongsavslutning och SGP-final i västerort
2012-10-01 - Lidingöloppet - Topptider av Patrik och Gloria
2012-06-08 - Dunderpers och dubbelseger i Västerås
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!
2012-04-21 - Studenternas vårläger i Toscana
2011-12-15 - Valencia Marathon 2011

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta