|
 |
 |  |
|
Grand Trail du Nord |
|
|
|
Grand Trail du Nord |
14/10 - Viktor Winterglöd
"You have arrived on yet another on time flight..." Lågprisflyget tar fransk mark tillsammans
med mina förväntningar. Nu finns det åter utrymme för dem. Bara fem dagar tidigare låg de
och guppade i till synes bottenlös sjukdom. Men febern gav vika lika fort som den dök upp
och det befarade influensautbrottet uteblev. Snabba kast mellan förtvivlan och spirande
glädje således.
Jag har ändå svårt att helt slappna av. Misstanken om att en liten
bacill ligger i bakhåll och bara väntar på att få punktera hälsan,
kastar en skugga över mina tankar på det förestående loppet. Under
hela min resa till Lille känner jag konstant efter. Är jag inte lite
väl varm? Är pulsen normal? En inbillning, eller kliar det inte i
halsen? Utöver detta hypokondrikertema slår det mig att min
uppladdning inför lördagens kommande urladdning varit allt annat än
välbalanserad. Mycket jobb, dålig sömn och en kosthållning som dagen
för resan begränsar sig till snabbmat då tillfälle ges. Det var ju
inte meningen att jag skulle komma iväg. Sjukdomen hade mig i ett
strypgrepp och när kroppen sedan hastigt frigjorde sig, kom alla
förberedelser att kännas lite improviserade. Delvis en illusion. För
utrustningen har slipats och trimmats. Dessutom har loppet redan
sprungits i såväl vaket dagdrömmeri som i djupaste nattsömn. Drömmar
som hämtat stoff från loppets hemsida, där muspekaren gjort jämna
nedslag för att stilla hungern. Ivern att få ta första steget ut i det
okända äventyret.
Flyg till buss till tunnelbana till tåg. En timme och två minuter
efter det att höghastighetståget lämnat Gare du nord i Paris, anländer
jag i Lille. Vid perrongens ände väntar Jean-Christophe i fullgod
taxistil med en lapp med mitt namn på. JC som han kallar sig är kompis
till Romain som är min värd för helgen. Romain svarade på mitt anrop
på en utav världens alla virtuella häng för endorfinister,
kikourou.net, då jag efterlyste boende. JC är hans springpojke för
stunden och låter mig veta att Romain och hans sambo Joanna är på väg
i bil för att hämta upp oss. Franskan, som jag efter år av studier och
återkommande vistelser i Frankrike kommit att bemästra, ligger rätt i
munnen trots viss ringrostighet. Fram rullar en svart BMW och vi
hoppar in. Salut! Tjena, tjena och hela lära känna varandra-snacket på
väg ut till en krog en bit utanför Lille. Estaminet la Fontaine som
stället heter drivs av paret Jean-Paul och Catherine, bekanta till
Romain. Krogen visar sig vara gemytlighetens högborg och efter loppet
kommer vi återvända dit för en festkväll. Väl till bords serveras vi
varsin welsh, en specialité i regionen. Inte den högre skolan av kök,
men ett välsmakande energikoncentrat bestående av en stor brödskiva
med tunn skinka på. Dessa sträcker sedan ut sig i ett bad bestående av
mörkt öl, smält cheddarost, worcestershiresås, senap och ett stänk
tabasco. Till anrättningen serveras pommes frites. Magen tankas och
jag känner hur tillvaron slutligen faller på plats. Jag är framme i
Lille, jag mår bra och jag brinner av lust att få springa. Långt. Men
framförallt är jag fruktansvärt trött och strax efter midnatt
välkomnar jag den väntande bäddsoffan som bär mig genom mitt fall in i
mörkret.
Jag vaknar vid niotiden till ljudet av en kaffemaskin. Det kommer
dröja 29 timmar till nästa gång jag får sova och innan dess ska jag
också ha sprungit 143 km. Distansen är än så länge bara ett tal utan
egentlig mening. I tanken delar jag upp den och tänker att om någon
föreslagit en löptur på tre marathonlopp i följd kryddat med 17 km, så
hade jag nog avböjt. Men då det handlar om 143 sammanhängande
kilometer har jag inga direkta referenser och jag är väldigt nyfiken
på hur kroppen kommer hantera påfrestningen. Nyfiken, som om mitt
tänkande jag bara vore benens intresserade följeslagare. Schemat för
tiden fram till start har tre tydliga förtecken. Iordningställande av
utrustning, nummerlappshämtning och transport till starten.
Nummerlappsutdelningen är belägen vid målet i Wambrechies (Lille). Ett
mål som ligger på slottet Robersarts innergård. Det i Frankrike
nödvändiga läkarintyget visas upp och jag får därefter skriva under
ett kontrakt där jag tar på mig ansvaret för min egen eventuella död
och så vidare. Jag får ett brunt kuvert i utbyte som innehåller
nummerlappen, några flyers som gör reklam för andra lopp, en rosa
motsvarighet till det band nyfödda får runt foten (i vilket man
"orienteringsstämplar" vid vissa kontroller), samt ett chip i
nyckelring att bära på valfritt sätt. Vi åker därefter åter hem till
Romain och Joanna. Byter om, packar ihop och sätter oss i bilen igen.
I en annan del av staden hämtar vi upp JC och kör sedan norrut, mot
Dunkurque.
Det är jag och Romain som ska springa. Romain har redan sprungit
loppet en gång i samband med dess första upplaga i fjol. Joanna och JC
kommer agera serviceenhet tävlingen igenom och är minst lika laddade
som vi. Under vår färd längs motorvägen pekar mina nyvunna vänner då
och då ut i den omgivande terrängen för att indikera några av loppets
alla landmärken. Mont Cassel och Mont Noir. Bergen, eller
förhöjningarna om man ska vara lite verklighetstrogen, att bestiga.
Bergues, dit en av kontrollerna är förlagd, är en liten stad som
placerats på kartan via filmen Bienvenus chez les Ch'tis. En komedi
utkommen 2008 som setts av mer än 20 miljoner biobesökare. Vilken
karaktär loppet kommer anta vet jag inte. Men då vi väl parkerar invid
en sporthall i direkt anslutning till stränderna i Leffrinckoucke (del
av Dunkerque), lutar det åt det episkt dramatiska. Miljön inbjuder
till stora känslor.
Inne i sporthallen håller tävlingsledaren Cyril Fondeville ett
informationsmöte med fokus på banmarkeringar. Alla dessa snitslar,
papperspilar och vägmålningar att hålla i handen genom den kommande
natten. Jag lämnar mina personliga utrustnings- och förnödenhetspåsar
som organisationen sedan kör ut till kontrollerna vid kilometer 75,
105, samt 124. Mötet upplöses då tio minuter återstår till start och
massan av färggranna löpare rör sig mot stranden. Det blåser kraftigt
och jag får blunda för att undvika att få sand i ögonen. Startfållan
har landat som en främmande fågel på den mäktigt vida och långa
stranden. I dess sköte står tiden stilla i väntan på att få sättas i
rullning.
På väg. Underbart. Jag älskar dessa ögonblick då allt ligger framför
en. Då allt vilar i spänningsladdad ovisshet. Det enda jag vet och
behöver veta är att jag är lycklig i nuet. Runt omkring mig vittnar
ansiktsuttrycken om liknande känsloströmningar. Vi springer femhundra
meter längs stranden innan vi viker upp bland böljande gräsbeväxta
sanddynor. Ansträngande då fötterna famlar efter fast underlag. Det
hinner inte gå mer än femton minuter innan vi i täten springer vilse.
Dynlandskapet utgör ett virrvarr av stigar som avgränsas av tät
buskvegetation och då snitslarna plötsligt upphör är det till allas
vår stora förvirring. Ett snabbt gemensamt beslut tas om att jaga på i
förmodat rätt riktning med förhoppningen att snart vara på rätt spår
igen. Fjolårsvinnaren Hamlinck Wouters gör ett annat val, tar en annan
riktning och ger sig i kast med att forcera ett enormt buskage. Valet
kommer kosta honom ett par sönderrivna ben och sjuttiotalet
placeringar. Placeringar han senare tar igen med råge, för att springa
i mål som totaltvåa. Mycket riktigt är vi övriga snart ett med
originalbanan och jag kan avslappnat låta fötterna trippa vidare längs
de sandtäckta stigarna. Här och var ligger monument från Andra
världskriget i form av bunkrar.
Jag lämnar sanddynerna, passerar ett litet kustsamhälle innan löpning
längs och över åkermark väntar. Stannar till för att omsorgsfullt
tömma skorna på all den sand som fått dem att krympa minst en storlek
i tåpartiet. Jag springer i väldämpade landsvägsskor (Brooks Radius
7). Ett bra val ska det visa sig då underlaget för det mesta är
relativt plant och dessutom torrt. Vad beträffar min utrustning i
övrigt så ryms den i det rejäla vätskebälte (Nathan Elite 2V) jag bär.
Den obligatoriska utrustningen utgörs av en överlevnadsfilt, en
visselpipa, en mobiltelefon, ett reflexarmband, en pannlampa med
reservbatterier, en matreserv (i mitt fall fyra bars vid start), en
vattenreserv ā minst en liter (i mitt fall två flaskor ā 75 cl).
Utöver detta bär jag en vindjacka (Tierra Scirocco) och en buff, vilka
sitter fast bak på bältet.
Det blåser kraftig motvind då jag springer i det öppna
jordbrukslandskapet som visar sig vara trendsättande vad beträffar
banans generella karaktär. Jag når snart den första av totalt nio
kontroller, varav en handfull utgör mat- och vätskekontroller under
tak. Denna ligger i det fria på en gata i Ghyvelde efter 18 km och
utbudet är här begränsat till vatten och lite frukt. JC och Joanna är
på plats. De öser lovord över min framfart och meddelar att jag är
bland de tio första att passera. Totalt kom 109 personer att starta i
soloklassen, varav 68 till slut når mål. Jag känner mig inspirerad att
pinna vidare. Säger på återseende och gör så.
"Vad tänker du på när du springer under så lång tid?" Jag har fått
frågan många gånger och svarar oftast samma sak. Allt och inget.
Frågan bottnar oftast i det felaktiga antagandet att man skulle ha det
långtråkigt i samband med ultralöpning och att den mentala utmaningen
främst ligger i att uthärda löprörelsens enformighet. Den utomstående
betraktaren tar fasta på det monotona i att gång på gång placera en
fot framför den andra. Men det omgivande landskapet är föränderligt
och tanken är, tills dess att kroppens mest intensiva utmattnings- och
smärtsignaler påkallar dess fulla uppmärksamhet, fri att utforska vad
som än landar i dess bördiga jord. Allt eller inget.
Den kraftiga vinden avtar så sakteliga. Det börjar skymma och en redan
av moln förmörkad himmel tappar i intensitet. På sina ställen bryter
solljuset ändå fram genom hål i molntäcket. Jag ser nu livet genom det
vackraste och mest romantiska av filter, varför de tre mest
framträdande ljusknippena får representera min fru Malin samt mina
barn Hugo och Olivia, där de vakar över min framfart. Känner mig så
mäktigt närvarande i stunden. En känsla jag ofta erfar i samband med
långdistanslöpning. Dansen i det fria fortsätter.
Jag når den lokal som rymmer kontrollen i Bergues vid 38 km och
depåerna fylls på. Jag får sällan problem med magen i samband med
långlopp, varför jag blandar fritt från det inte alltför digra men
varierade matbordet. Än så länge utgörs huvudinslaget i min föda av
energibars från Enervit, men i loppets senare delar kommer jag med väl
utvecklad avsmak helt ha övergett dessa till förmån för frukt. Snabbt
toalettbesök och sedan åter ut i den svala kvällen med påfyllda
flaskor. JC och Joanna kastar hejarop i min rygg och jag kunde inte
vara mera redo att möta natten i pannlampans sken. I samband med att
jag lämnar Bergues så slår jag en signal till Malin och önskar henne
trevlig lördagskväll.
Någonstans mellan kontrollen i Bergues och nästkommande, slår jag
följe med en viss Franck, 45 år och tvåbarnsfar. Nämner hans status
som förälder av den enkla anledningen att ett av de teman för de
samtal som ska komma att avlösa varandra under natten, berör
faderskapet. Han har två söner. Vi jämför svensk och fransk
föräldrapolitik. Vi pratar träning och dess påverkan på familjelivet.
Och vi upphör inte att nöta skornas sulor. Franck är god för 2 h 38
min på marathondistansen, men är för tillfället lätt krasslig och av
den anledningen kommer han att bryta efter tio mil. Men dit är det
länge än. I den här fasen av loppet avlöser kilometerna varandra utan
att jag tar större notis. Įa roule quoi! Dessutom, med en vapendragare
vid min sida blir natten så mycket ljusare. Vi drar väldigt jämnt och
utvecklar en gemensam känsla för när det är dags för gåvila och när
det är läge att trycka på. Det rullar på och vi passerar löpare med
jämna mellanrum. Det omgivande landskapet är säkerligen mycket
vackert, men upplevelsen av det begränsas till pannlampans ljuskägla
och det milda ljus som en välfylld måne då och då lyckas pressa fram
mellan molnen. Regnet hänger i luften, men avvaktar med att släppa
taget.
Som jag nämnt sker den mesta löpningen i öppna landskap. Sjuttio
procent i terräng eller på grusvägar, de återstående trettio på
asfalt. Det fyra meter breda vattenfyllda dike som måste passeras vid
en punkt, inte mer än en bråkdel av en promille. Men ändå den del av
totalsträckan som ger fötterna den mest intensiva av upplevelser.
Härdad från årets upplaga av tävlingen Ursvik Ultra, där man vid fem
tillfällen sprang cirka tjugo meter genom ankeldjupt smältvatten,
innebär detta korta skobad dock inte något större obehag. Jag vill här
inflika några hyllningens ord till alla de funktionärer som gjorde le
Grand Trail du Nord till en välregisserad historia. För som jag och
Franck styr fram genom natten, dyker de upp med jämna mellanrum. Några
pekar ut riktningen att ta i samband med luriga vägskäl. Andra ställer
kontrollfrågor kring banmarkeringarna de senast sprungna kilometerna,
för att vid behov bege sig ut och åtgärda otydligheter. Åter andra ser
till att mat- och vätskekontrollerna blir små oaser att hämta såväl
näring som mental kraft från. Med humor, serviceanda och allmänt
positivt lynne. Ytterligare några står vid ovan nämnda dike med ett
rep i handen, för att underlätta vår passage. Mitt i natten. Mitt i
ingenstans.
Vi når kontrollen i Whormout vid km 54. Ett partytält agerar skydd mot
det regn som ännu inte börjat falla. Temperaturen är behaglig utifrån
en löpares referenser. Ligger runt 15 grader. I just detta skede hade
jag önskat ett rikare utbud av föda än vad kontrollen erbjuder.
Nudelsoppan skänker mod att fortsätta vidare. Nu väntar en av banans
backigare delar. Eller nu är kanske ett alltför precist ord. Det är
lätt att i efterhand komprimera tidsrymder. Innan vi väl når fram till
Mont Cassel (176 m) ska ett otal kilometer avverkas. Och i centrum av
tävlingens existens, mina två fötter som gör sitt jobb. Två fötter som
vid målgång kommer att skicka tydliga ömhetssignaler från fotsulorna,
men som i övrigt inte har mycket att tillägga. Resten av kroppen
kommer också lindrigt undan. Ett par lätt ömmande benhinnor och
skavsår i svanken, orsakade av vätskebältet, är inte mycket att skryta
med.
Vid min sida springer Franck troget vidare. Vi passerar en grupp om
fyra löpare innan vi kommer ut på den asfaltsväg som ska föra oss upp
till Mont Cassels kulminerande punkt tillika loppets kontroll nummer
fyra, vid km 69. Namnet Mont Cassel mer än antyder närvaron av den
gamla romerska staden Cassel, vilken visar sig vara en vacker
skapelse. Pittoresk även i nattbelysningens sken som målar gatorna och
fasaderna i orange. I denna kullerstensidyll står vi plötsligt
vilsna. Tydliga markeringar saknas i en gatukorsning. Ska vi svänga
höger eller vänster? Lutningen är kraftig åt båda håll.
Högeralternativet ger utförsbacke, vänsteralternativet erbjuder
klättring. Vid en port ett tjugotal meter bort står två ungdomar och
röker. Enfaldigt frågar vi om de vet åt vilket håll banan fortsätter.
Som om hela områdets medborgare var muntra statister längs vår väg,
väl upplysta och ivriga att få hjälpa till. Det har givetvis ingen
koll och allra minst på att det pågår en löpartävling. Befriande på
något sätt. Vi utgör den bortre planeten i lördagskvällens universum.
Det dröjer dock inte länge innan jag ser den välkamouflerade snitsel
som guidar oss uppför den branta gatan, fram till kontroll nummer
fyra. Än mer spartansk än den föregående under partytältet. Här ligger
provianten på ett plastskynke på marken. De två funktionärerna
upplyser om att endast sju kilometer återstår till nästa kontroll, den
i Terdeghem. Jag äter några bitar banan. Tar en gel. Fyller flaskorna.
Ingen tid att ödsla, utförslöpning väntar.
Vi surfar på gravitationen och faller ner mot välbekanta och öppna
vidder. Tvekar några gånger i samband med vägval. Springer fel
en gång, trehundra meter och en utförsbacke för mycket. Värdefulla
kalorier går till spillo. Vi springer fel en andra gång då vi följer
en landsväg i stället för att skära över det fält som hade sparat
ytterligare några meter. Djupaste natt och långt borta i vårt
kölvatten guppar en förföljande löpares pannlampa. Vi penetrerar byn
Terdeghem där runt femhundra bofasta förmodligen drömmer sig igenom
den sömn vi försakar. I dess utkant når vi en liten lokal vars fönster
läcker ett välkomnande ljus. Här väntar den första av mina tre
personliga förnödenhetspåsar. Jag byter underställströja och strumpor.
Smörjer in ryggslutet i vaselin. Och mer än något annat njuter av
stämningen som råder. Vi är femtalet löpare på plats, lika många
funktionärer och en liten grupp människor som är där för att skänka
någon eller några bekanta stöd. De har även uppmuntrande ord till
övers för oss andra löpare och snabbt uppstår en atmosfär där små
uppfriskande skämt studsar mellan frågor kring vår status. Jag trycker
med liv och lust in en näve av min egen godisblandning i munnen
(bilar, salt & blandat, lakrisal). Äter soppa och cashewnötter. Jag
fyller en av mina flaskor med vatten, den andra med sportdryck. Under
hela loppets gång dricker jag uppskattningsvis 15 liter vätska. Vi
stannar i närmare tjugo minuter innan jag och Franck lämnar
ljusterapin. Ute faller regnet.
Mer än hälften av den totala distansen har avverkats, 75 kilometer.
Jag närmar mig det okända, har aldrig sprungit längre än 80 kilometer
förut. Kände mig som en upptäcktsresande redan vid start, men då endast
med tanke på yttre förhållanden och begivenheter. Har jag de inre
kvaliteter som krävs för att fullt ut kunna uppskatta de avslutande
sju milen? Svar inom långt. Löpningen är nu flack och lämnar inga
större intryck. Vi strävar vidare. Jag känner mig inte särskilt
sliten, tvärtom. Jackan erbjuder en fristad mot regnet och det är
skönt att gömma sig under huvan ett tag. Går in i bubblan. Tänker på
allt och inget.
Godewaersvelde. Vrickar man inte foten, så åtminstone tungan. Kontroll
nummer sex vid 85 kilometer ligger även den under tak. Chipet blippas
och magen mättas tillfälligt. Tittar i en handskriven lista över
löpare som passerat och ser till tävlingsdjävulens stora glädje att
jag och Franck ockuperar fjärde och femte position. Jag placerar
alltid glädjen i att bara delta i första rummet, men endast en tunn
vägg avskiljer denna glädje från tillfredsställelsen i att prestera.
Nummerlappen på bröstet anger ju faktiskt tonen. Rättelse. Resterna av
den av regn och fukt förstörda nummerlappen som ligger hopvikt i en av
bältets fickor, anger tonen. "Spring mellan de två självlysande
ljusstavarna där borta." Funktionären pekar ut den rätta vägen att
fortsätta och vi lämnar gående kontrollen. Det gås en hel del i det
här stadiet av loppet. Inte överdrivet mycket, men en hel del. Det är
just detta en del förebrår ultralöparna. Det faktum att ultralöpning i
många fall landar i stunder av gående. Min syn på det hela är att så
länge man strävar efter att på snabbast möjliga vis ta sig från punkt
A till punkt B, så intar man löparens hållning. Att distansen sen
utmanar löpsteget, omformar det, är en annan sak.
De närmsta tjugo kilometerna ska vi ta oss över både Mont des Cats
(164 m) och Mont Noir (159 m). Ingen övermänsklig bedrift, men två
märkbara stigningar för ben lätt möra efter många timmar i rörelse.
Mont des Cats låter inte vänta på sig, väl identifierbar med sin
antenn på toppen. Vi når inom kort den stig som leder upp genom
sluttningens skog. Det tar inte lång tid innan vi passerar vid
antennens fot, vilket innebär att banan tippar över och stegen strävar
ner mot slätlandskapet igen. På väg neråt rundar vi en kyrkogård. Det
omgivande mörkret och den kompakta stillheten får mig i farten på
skräckfilmshumör och jag fantiserar helt kort om att en färskt mördad
människa hänger på det stora marmorkrucifix som rests i ena kortändan
av kyrkogården. Blir inte överdrivet skrämd av mina egna tankar och
kan därför inte dra nytta av några flyktimpulser. För första gången
sedan start upplever jag smärta i någon del av kroppen. Det är
benhinnorna som talar om för mig att den ihållande utförslöpningen tär
på dem. Så fort underlaget slätas ut så försvinner obehaget.
Jag och Franck. Möjlig filmtitel? Vi börjar ta varandra för givna nu,
men duon ska snart upplösas. I samband med klättringen uppför Mont
Noir som utgör den sista egentliga svårigheten i loppet (bortsett det
faktum att femtio kilometer återstår), springer vi återigen vilse. Vi
gör helt om några hundra meter men blir inte klokare. Inom loppet av
tio minuter kommer ytterligare fem löpare i kapp, alla lika förvånat
borta som vi. Gruppen ägnar drygt tjugo minuter åt att hitta rätt väg
igen, vilket känns frustrerande. När vi väl är på rätt spår upplever
jag mig vara den som har mest energi benen. Jag vill jaga ikapp
förlorad tid. Den mest idiotiska av inställningar i dylika sammanhang.
Jag tar mig i kragen och är Franck trogen. Han är vid det här laget
märkt av nattens ansträngningar och det framför allt på grund av en
lättare förkylning som gör sig påmind. Redan ett antal kilometer före
kontroll nummer sju, beslutar han bryta då vi väl anländer dit. Vi går
i närmare en halvtimme innan vi når Bailleul och kilometer 105.
Klockan är halv sju på morgonen då vi passerar tröskeln till lokalen
som rymmer kontrollen. JC och Joanna är på plats, liksom Romain som
tvingades bryta efter 75 km på grund av ett smärtande knä. Han är
märkbart besviken men ändå vid gott mod. Jag byter strumpor och äter
med glupsk aptit ur min andra personliga blandgodispåse. Dricker
soppa. Kan verkligen inte få nog av soppan som serveras vid de flesta
kontroller. Dess sälta attraherar kroppens brist därav. Alltsom jag
gör mig redo att bege mig vidare, gror ett behov av att springa fort
inom mig. Känner mig fånigt löpsugen och stark. Så till den milda grad
att jag ställer mig i någon slags spelad startposition och klappar
igång närvarande vänner och funktionärer. Jag säger adjö till Franck
och på återseende till JC, Joanna och Romain.
Flyger ut i gryningen med en banan i handen. Proviant för några
kilometer framöver. Jag fascinerar mig själv genom att under dryga fem
kilometer hålla en snittfart runt 4:45-4:50/km. Det är vad klockan
visar. Huvudet upplever att det går än snabbare. Det som förvånar mig
är kroppens förmåga att efter cirka femton timmars intensivt
kroppsarbete, kunna hitta reserver djupa nog att alstra all den energi
som i stunden bokstavligen kastar mig framåt. Känner mig euforisk. I
Bailleul passerade jag som sjua. Men inom fyrtiofem minuter har jag
jobbat mig upp till en fjärdeplacering. Löpningen sker nu
huvudsakligen på asfalt. Jag släcker pannlampan och välkomnar solen
efter så många timmar i påtvingad visuell slutenhet. Att omgivningarna
åter ges tydliga konturer underlättar givetvis insupandet av dem. Ett
stort nöje att insupa, att låta blicken svepa runt i landskapet, att
uppleva den tydliga övergången till en ny dag. En dag som rymmer
målgång. Börjar längta lite men tillåter mig inte att längta för
mycket. Ett knappt marathon återstår och då är det inte läge att ropa
bonjour och att ge sig hän åt önsketänkande. Delsträckan jag är ute på
utgörs i stort av en följd långa raksträckor. Jag springer exempelvis
en längre bit längs järnvägen. TGV. 143 kilometer bekvämt
tillbakalutad i en tågkupé hade tagit trettio minuter i anspråk. Bara
så att jag vet.
Det är söndag morgon och jag når Armentičre, liten förstad till Lille.
Känns lite som återinträdet i civilisationen. Mötande bilister och
enstaka flanörer ser en löpare med ett avancerat vätskebälte. Mitt
yttre. De ser inte summan av min inre nattliga resa som kan
sammanfattas med ordet storslagen. Sådan är upplevelsen av att springa
långt genom den nordligaste av franska regioner (Nord-Pas-de-Calais).
Storslagen. Hindrar inte att jag, då jag passerar bron över floden la
Lys, är fånge i ett nu där benen börjar klaga och magen vill ha
påfyllning. Direkt efter bron viker jag ner mot floden och slår den
följe i riktning mot kontroll nummer åtta, vid kilometer 124. Springer
på en promenadväg och möts av söndagsmorgonens alla
motionsentusiaster. Ute på sina standardrundor antar jag. Avundas
lättheten i deras steg. Kärt återseende! JC och Joanna kommer mig till
mötes. Ställer frågor kring hur jag känner mig. Säger att jag känner
mig trött, men att nu är det bara att bita ihop och kämpa på. Typ. De
är överentusiastiska över mitt lopp så här långt. Jag är hästen de
satsat pengar på, om man ska prata i bilder. Romain har de varit hemma
och lämnat sedan jag träffade dem vid kontrollen i Bailleul. Han sover
förmodligen djupt just nu.
Blipp. Chipet registrerar en fjärdeplacering då det återstår nitton
kilometer till mål. Jag sätter mig på en stol i lokalen och kopplar av
en stund. Allmänna hejaklacken från kilometer 75 och kontrollen i
Terdeghem är på plats, de ler uppmuntrande. Jag tar mig en plastmugg
med soppa, lyckas tappa den på golvet. Klantigt, min sak att städa upp
tänker jag och i samma ögonblick sticker en funktionär en andra mugg i
min hand. Säger att hon tar hand om spillet. Känner mig omhändertagen.
Från den sista av mina utplacerade förnödenhetspåsar gräver jag fram
ytterligare en omgång av mitt kära svenska blandsnask. Närmaste
löparen bakom mig når även han kontrollen och kör sin rutin innan han
springer ut och vidare. Jag tänker att honom hinner jag ifatt. Jag
känner dock att det överskott av energi som tidigare fick mig att löpa
som en jagad, inte längre existerar. Ytterligare en löpare kliver in i
lokalen i samma stund som jag gör mig redo att ge mig ut igen. "Jag
trodde du var i mål vid det här laget!?", utbrister han. "Med den
farten du hade då du sprang om mig..." Jag skrattar och säger något
till svar. "Äter du bananerna också?", säger han sedan med ironi i
rösten och glimten i ögat. Han påpekar att han sett mig komma
springande med en hel banan i handen tidigare och då jag nu står med
en i högsta hugg, börjar han misstänka att frukten ingår i min look.
Glad i sinnet låter jag JC:s och Joannas lyckönskningar inför sista
etappen sätta fart på benen som inte helt överraskande känns lätt
stela. För att inte säga väldigt.
Löpningen sker nu uteslutande längs vatten. Floden la Lys finner sin
förgrening i den kanaliserade delen av floden la Deûle, det vattendrag
som leder fram till målet i Wambrechies. Bara åtta kilometer efter
kontrollen i Armentičre ligger en sista vätskekontroll, belägen i
lilla Deûlemont invid dess småbåtshamn. Jag har det jag behöver i
flaskorna och fortsätter därför min färd under solen. Den har fått
friare spelrum på himlen nu, gör dagen vacker och mig varmare. En
överflödig värme som bara belastar orken, men vem orkar egentligen bry
sig. Jag njuter av stunden. På ett plan. Men på ett annat tvingas jag
utveckla en tydlig strategi för hur jag ska hålla min ganska så trötta
kropp i konstant rörelse. Sömnbristen ligger och gnager i huvudet,
straxt bakom ett par ögon som ser cyklister, lokala löpare och
flanörer passera, alternativt komma mig till mötes med jämna
mellanrum. Springer trehundra steg, går i cirka två minuter. Repeterar
denna manöver och ser klockans distansangivelse masa sig uppåt. Ute på
floden ser jag då och då pråmar passera med majestätiskt lugn. En häst
travar förbi. Jag har givit upp hoppet om att hinna ikapp
framförvarande löpare, ser honom inte.
Det ringer in till söndagsmässa. Det mäktiga ljudet av klockorna
studsar mig till mötes och stunden känns med ens högtidlig. Enligt min
klocka återstår det tre kilometer till slottet Robersart, varför inte
hjärnan inser att kyrkan jag skymtar på andra sidan om floden faktiskt
är den som ligger bara ett lamt stenkast ifrån målet. När ögat väl gör
kopplingen så går ett rus genom kroppen. Det återstår nu inte mer än
cirka 400 meter av tävlingen! Jag viker tvärt vänster, uppför en liten
backe, snävt vänster, springer över bron, tar vänster igen. Löparen
jag tidigare jagade för en fjärdeplats är inom synhåll men springer i
mål med 59 sekunder till godo. På parkeringen framför slottet väntar
mina trogna supportrar, JC och Joanna. "Allez Viktor! C'est super!" Ja
visst tusan är det super. Superhärligt, superskönt, super vad du vill.
Målgången, kronan på verket. Innan jag vet ordet av är loppet över. Å
ena sidan en tomhetskänsla. Å andra sidan ett självförverkligande som
når långt bortom målsnöret. 18 timmar, 55 minuter och 22 sekunder
lyder min sluttid.
"Un big welsh s'il vous plaît! Et avec įa une bičre bien fraîche."
Beställningen ligger så rätt i munnen att det vattnas redan innan jag
avslutat meningen. Vi är tillbaka på l'Estaminet la Fontaine. Det är
kväll. Runt nio timmar sedan jag sprang i mål. Efterspelet till loppet
var gemytligt. Inne på slottsgården fanns bord att slå sig ner vid för
att äta av den mat som förärades målgångna löpare. Kall öl.
Eftersnack. Ultrakulturen spirar i Frankrike och det saknas aldrig
samtalsämnen. Väl tillbaka i Romains och Joannas lägenhet var det bara
ett läge som gällde. Efter fyra timmars sömn kände jag mig om inte
utvilad, så i alla fall munter. På väg ut till krogen tvingades vi ta
en sväng förbi målet för att hämta den sista av mina tre personliga
påsar, sent hemkommen från en av kontrollerna. Och nu sitter vi
framför rykande tallrikar i ett sällskap om åtta personer. Jag, Romain
och Joanna samt ett vinnande hopkok av släktingar och bekanta till
Romain. Maten smakar gudomligt i sin enkelhet. Skämten haglar friskt
och stämningen ligger ruskigt nära någon klichéartad filmscen, där en
stor familj samlas runt bordet för att förenas i värmen från
omtänksamma gester och ord. Vi blir kvar till långt efter att krogen
stängt. Ägarna Jean-Paul och Catherine beblandar sig. Andra i
sällskapet tar över rollerna som kypare, tar upp beställningar och
botaniserar bland barens hyllor. Gitarr fram. Allsång och skratt. Prat
om löpning. Prat om skillnader mellan fransk och svensk
jämställdhetspolitik. Runt midnatt står vi alla i dörren och uttalar
löften om återseenden. Jag får två flaskor av det välsmakande ölet
Trappistes Rochefort i avskedspresent av Jean-Paul. "Estaminet la
Fontaine finns på Facebook", upplyser Catherine.
Utanför vilar natten stilla och sval. Precis som för två dygn sedan.
Men jag är en ny människa. En ny löpare med nya vänskapsband.
Leffrinckoucke, Romain, Bergues, Franck, Cassel, Mont Noir, JC,
Terdeghem, Bailleul, Joanna, Armentičre, Jean-Paul, Catherine,
Wambrechies. Inte bara namn. 143. Inte bara ett tal. Le Grand Trail du
Nord. Bara för storslaget för att inte upplevas.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - -
FAKTA
Tävling: Le Grand Trail du Nord
Datum: 3 oktober 2009
Distans: 143 km
Sträckning: Dunkerque - Lille (FRA)
Antal startande: 109
Antal fullföljande: 68
Sluttid första/sista: 15:20:51/29:17:00
Webbplats: http://www.raidsahara.com/Nord/Traildunord3.htm
|
|
|
|
| |
|
|
