|
 |
Blixtvisit i Padova
|
| 28/4 - Mikael Carlstedt |
|
|
Nygammal student rapporterar från maran i Padova där han gjorde comeback förklädd till oigenkännlighet
Maratona Sant'Antonio börjar i byn Vedelago och slutar i Padovas gamla stadskärna intill helgonet Sankt Antonius basilika. Andra halvan följer en pilgrimsled längs vilken den döende Sankt Antonius sägs ha transporterats på en oxkärra innan han dog strax utanför Padovas stadsportar. Man kan inte låta bli att le åt symboliken i att avsluta ett maratonlopp längs denna väg; vem har inte någon gång känt sig så trött sista milen på maran att man bara velat lägga sig på en oxkärra och dö? :-)
Bansträckningen går i huvudsak genom ett helt platt odlingslandskap med små byar, till stor del längs kanaler. De enda stigningarna är några få viadukter. Underlaget är asfalt de fyra första milen, och sista sträckan innanför den gamla ringmuren är det ganska stora och jämna plattstenar. En kort sträcka precis när man passerar stadsportarna är stenlagd med små kullerstenar.
Jag och hustrun bodde på Best Western Hotel Biri. Det var många andra löpare där, och frukostmatsalen öppnade kvart i sex för att vi skulle hinna äta frukost i god tid innan skyttelbussen plockade upp oss utanför hotellet för transport till starten. Där hade man onödigt gott om tid och ett överflöd av bajamajor.
Jag brukar vanligtvis springa med vätskebälte för att kunna dricka mycket utan att stanna, men den här gången valde jag att förlita mig på vätskekontrollerna; jag hade inte lyckats få tag på min favorit Pripps Energy Double Impact (finns den inte längre?), och framför allt skulle det se fult ut med ett vätskebälte under blixtbältet.
Tidigt på morgonen kändes det lite kyligt, men när starten gick klockan 9 värmde solen redan oroväckande mycket. Taktiken för att klara värmen var att hälla vatten över huvan och tröjan vid varje vätskestation (var femte km), och dessutom krama ur två svampar mot huvudet vid varje svampstation (mittemellan vätskestationerna). Vid varje vätskestation försökte jag också få i mig en mugg sportdryck, men min ovana vid muggdrickande i farten gjorde att jag oftast skvimpade ut nästan hälften av innehållet.
Efter fem års maratonuppehåll var jag väldigt osäker på vilket utgångstempo jag hade täckning för. Fyra minuter blankt kändes ganska komfortabelt, så jag körde på i det tempot eller något snabbare hela första halvan. Mot slutet av tredje milen började kilometertiderna krypa upp över fyra minuter, och mellan 30 och 35 började det kärva ordentligt; kilometertiderna hade skenat upp till 4:15 när jag stannade till vid 35 km och tog mig tid att svepa två muggar sportdryck. Det stoppet sved visserligen vid nästa kilometerpassering (4:20), men sedan verkade det som att vätsketillskottet gav mig förnyade krafter och snittet på avslutande halvmilen blev 4:05. Sluttiden 2:50:35 var för mig över förväntan och en inspirationskälla för träningen inför nästa maratonlopp.
Garmin Forerunner tyckte att distansen var 42.4 km, men en del av skillnaden berodde nog på att den blev förvirrad på de smala gatorna i slutet av loppet, så jag skulle tro att distansen är rätt på hundratalet meter när.
Summa sumarum var det ett för italienska förhållanden häpnadsväckande välorganiserat maratonlopp med en mycket snäll och dessutom vacker bansträckning, och jag kan varmt rekommendera det.
|
|
|
|
