Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

De röda milen

7/11 - Ida G och Janne S  


För en av dem började det med en medalj på ett mässbord under Stockholm Marathon. För den andra var det de korta tiderna som drog. Även om de var med olika mål och förväntningar som de båda Studentlöparna Ida och Janne åkte till Åland för att springa maraton, så var det nog överens om en sak efter målgång: den röda asfalten är inte snabbare än annan asfalt.

Prolog


Det började med en medalj. Det var på mässan i samband med Stockholm Marathon som jag såg den för första gången, och med Göteborgsvarvets charmlösa metallbit i färskt minne var det här rena juvelen, fäst på ett närmast nobelt ordensband. Det här loppet vill jag springa, tänkte jag utan att släppa medaljen med blicken Någon månad senare anmälde jag mig.

Om man jämför ett stort maratonlopp (exempelvis Stockholm) med ett litet så är det stora överfyllt med alldeles för långa tider. Överallt tar det tid. I väskinlämningen, i toakön, i värdeinlämningen och i startfållan. Man måste till och med ha med tiden som det tar att gå från väskinlämningen till toakön i beräkningen. På Åland joggar jag från hotellet femton minuter före start, lämnar in väska och värdesaker, passerar toan, joggar 800 meter, har fem minuters gymnastik och går till startlinjen med en minut tillgodo. Och ändå känns det som om jag får vänta. På Åland Marathon är det föredömligt gott om korta tider. Bekvämt och helt okomplicerat.



Wiklöf Holding Arena


1.0


Enligt väderprognosen ska det blåsa ganska friskt under hela dagen: 7–11 m/s. När starten äntligen går är det dock som om hela Åland håller andan. Vindstilla. Det märks att vi är färre än på en stor mara som Stockholm. Det är inget panikrus i början utan vi glider kontrollerat ut från stadion och vidare ut på landsvägen. Ganska snart har en klunga bildats med 5–10 löpare. Vi springer mellan spegelblanka sjöar som fortfarande är inbäddade i ett lätt dis. Det är stilla. Emellanåt bryts dock tystnaden av någon passerande bil eller lastbil som inte har vett att lätta på gasen utan blåser förbi oss så att smutspartiklarna yr i luften. Det är lite konstigt att de inte spärrat av något körfält. Vi trycker oss mot vägrenen.

Ingenting. Absolut ingenting av intresse händer under den första milen av ett maratonlopp. Efter den första maran man springer är alla efterföljande maror bara upprepningar med marginell variation. En upprepning av det första steget man en gång tog multiplicerat med 10 000.



Start


2.0


Höjdprofilen för banan är oroväckande lik Stockholms: två tydliga stigningar till 35 m efter en och tre mil och en handfull femmetersstigningar däremellan. Den andra milen fram till vändning är dock en överraskning. En svag vind ligger på i ryggen och jag tar mig upp för knappt märkbara backar med efterföljande nedförsbacke. Utförslöpningen känns mer i benen än uppförsbackarna. Sedan 10 km-markeringen har jag sprungit själv. Jag har hittat precis rätt fart, och det känns som om jag springer utan energiförbrukning. Det här är löpning när den är som bäst.

Det går fortfarande lätt. Om klungan tidigare varit vidsträckt och gles med några löpare lite längre fram, andra en bit bakom, så har den nu tätnat. Löparna längst fram har antingen ökat farten och dragit ifrån eller tappat fart för att ansluta till huvudhjorden. Vi har format ett tajt gäng som hjälps åt att dra i backarna. Farten är jämn och det känns avslappnat: några talar finska med varandra, någon släpper en fis (vilket inte är så uppskattat av den som ligger längst bak …) Framför mig har jag Mp3-spelaren. Jag har inte vågat köra om trots att jag ligger i bakhasorna på framförvarande löpare. Vill inte ge mig till känna. Till slut ger jag upp och kör trots allt om. Lite dumt kanske eftersom det bara kommer att innebära att jag får dem i bakhasorna istället, men jämsideslöpning är inte aktuellt eftersom vi redan ligger brett. Jag ångrar mig nästan direkt. Det var bättre bakom. Det dröjer inte länge innan Mp3-spelaren inleder en omkörning, passerar, tittar på mig och ler:
- Hauvsitgåing?
Det tar några sekunder innan jag begriper vad människan säger, vilket språk människan talar. Jag svarar och känner att den här konversationen endast handlar om att kolla av läget: ta reda på hur trött jag är. Jag vet inte riktigt vilket intryck jag ger, men allt känns fortfarande väldigt lätt. Vid 15 km drar delar av klungan ifrån: några Stockholm Triathlon-löpare som verkar planerat att springa hela loppet ihop. Nu är vi bara runt fem löpare kvar. Mp3-spelaren är en av dem.

3.0


Vid vändningen drar löparen jag sprungit jämsides med ifrån och går upp i något som verkar vara 4:15–4:20-tempo. Jag försöker inte ens hänga på. Det vore vansinne med halva loppet kvar. Lite ensamt blir det dock eftersom vi under de sista kilometrarna innan vändning kommit till något slags tyst samförstånd. Vi har kämpat med istället för mot varandra, hjälpts åt att dra varandra. Med de löpare som återstår hittar jag inte riktigt samma laganda. Vi harvar på varsitt håll. Det börjar kännas lite tungt nu. Den förannonserade vinden börjar plötsligt kännas av. Den kommer snett framifrån och uppblandas så småningom med ett lätt duggregn. Fy fan för vändbana. Var kom alla mina tidigare prisanden av vändbana ifrån? Nu är det bara att kämpa på. Inte låta vinden vinna.

Efter vändningen känns vinden plötsligt av. En blöt tung 7–8 sekundmeters motvind som vet hur den ska trötta ut sina offer. Och efter 25 km blir uppförsbackarna fler. Benen börjar påpeka att det känns både tungt och kallt. Inte alls lika kul som i början. Kilometertiden har sjunkit mot 4:30. Jag försöker intala mig att det är en avsiktlig korrigering som är både klok och förståndig.

4.0


Mörker. Musklerna känns slutkörda och stumma. De saknar förmåga att både dras ihop och tänjas ut. När jag passerar 35 km är benen så sårbara att varje försök till fartökning riskerar att leda till kramp i någon av benens alla muskler. Kanske allihopa samtidigt. Jag överväger inte det alternativet. Strategin är att undvika varje form av förändring. En förändring skulle säkert leda till att situationen blev betydligt värre än den för tillfället är. Det enda som inte gör ont är den höftmuskel som används när man gör sidoplankan, och det är inte bra. Om det bara är de muskler som gör ont som man med säkerhet kan säga används vid löpning, bygger i så fall sidoplankan på en myt? Det börjar bli extremt svårt att fokusera på löpsteget och hindra hjärnan från att skena iväg i en massa konstiga utsvävningar.

Det är som om vätan från regnet gjort mig fem kilo tyngre. Eller varför skulle farten annars dala så? Jag vågar knappt kolla på klockan men jag anar att jag ligger minst 15 sekunder över min målfart. Vid 30 km är jag fortfarande i fas med tidsplanen, men det är bara för det jag tjänat in under första halvan av loppet. Om det fortsätter så här kommer den snart att spricka. Jag verkar dock inte vara den enda som har det jobbigt. Vid en av vattenkontrollerna passerar jag två av de Stockholm Triathlon-löpare som dragit ifrån vid 15 km. De verkar ha gett upp. Jag passerar även andra löpare, och faktum är att jag aldrig själv blir omsprungen, trots att det hela tiden känns som om jag tappar fart. Jag försöker att hålla modet uppe. Jag har en gel som väntar vid 36 km och snart är den det enda som upptar mina tankar. Bara några kilometer kvar, sedan blir det nya krafter. Så kommer äntligen vätskestationen. Hejaropen från kanten ger mig en liten puff framåt, men vid det här laget är mina fingrar så stelfrusna att jag inte lyckas öppna gelen som serveras. Jag får upp ett litet hål i förpackningen och lyckas suga i mig några droppar. Jag klämmer desperat i förhoppning om att kunna pressa ut mer av innehållet, men den efterlängtade energin bara flyter ut åt alla håll inne i förpackningen, och jag har alldeles för lite känsel kvar i fingrarna för den tandkrämstubsrullning som skulle krävas.

4.1


Med två kilometer kvar till mål börjar jag bli orolig. Det känns som om jag lufsat fram de sista kilometrarna och det är ett under att ingen sprungit om mig ännu. Jag har börjat möta löpare på andra sidan vägen och de ser pigga ut. De måste tillhöra tiokilometersloppet som startat lite senare. När jag hör flåsljud närma sig bakom mig hoppas jag alltså att det är segraren i milsloppet som är på väg att passera. Jag kastar några blickar bakåt. Inga andra löpare på ingång. Inga som verkar vara maralöpare i alla fall. Milslöparen glider snabbt förbi mig och försvinner lika snabbt som han kom. Heja, heja, heja … Helt själv igen. Jag tänker på om det här varit Stockholm Marathon, då hade jag varit nere på Karlavägen nu. Då hade vägen kantats av entusiastisk publik som skrikit ”Bara lite kvar!”. Jo, det är ju det: bara lite kvar, men jag kan bara inte förmå benen att springa snabbare.

Vid 41 km står en åskådare och klappar händerna och ropar: ”Nu är det är snart slut!”. Jaha? På vad? Regnet? Loppet? Livet? Planeten? Kan de inte bara nöja sig med ”Heja, heja!”?

4.2


Men visst tar det slut, och det är sällan så illa som man tror vid 33 km. Det var dock länge sedan jag slet så hårt som i detta lopp. Och det är klart jag är nöjd. Jag gjorde ju så gott jag kunde.

En man i permobil sitter och filmar alla löpare som dyker upp på gångvägen innan marabanan svänger av och in mot stadion. Jag vet inte varför men det ger mig lite extra energi. Visserligen är de få men åskådarna på Åland är i alla fall engagerade. Alla jag har passerat under loppet har hejat ordentligt. Så äntligen hör jag högtalarljudet inne på stadion. Det-är-inte-långt-kvar-nu-inte-långt-kvar-nu-inte-långt-kvar-nu … jag skulle så gärna vilja spurta men jag kan inte. Jag får istället fokusera på att ta mig framåt, ta mig i mål. Inte förrän fem meter från målet annonserar speakern min ingång på stadion. Hmm, tänker jag, märkligt. Efteråt får jag veta av Mats som sprungit halvmaran att speakern bommat segraren både i herr- och damklassen, men att kranskullan i alla fall haft koll. ”Tur att inte Lorenzo är här. Han hade blivit upprörd.” säger Mats och flinar. Vi snackar lite om loppet och jag säger att jag väl egentligen hade hoppats på en lite bättre tid, men att jag trots det är nöjd. Det var ett tufft lopp och jag tror inte att ett annat upplägg förändrat någonting. Det var helt enkelt brist på träning som begränsade mig, och jag gjorde så gott jag kunde utifrån den träning jag hade med mig i bagaget.


Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "trettiotre" i siffror *


Tidigare Referat
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!
2012-04-21 - Studenternas vårläger i Toscana
2011-12-15 - Valencia Marathon 2011
2011-11-13 - New York – here we come!
2011-11-06 - En mara i Frankfurt
2011-09-29 - Pressat läge på Berlin Marathon
2011-08-21 - När smurfarna intog tokstan
2011-08-15 - Pilgrimsfärd i löparskor
2011-08-07 - De oövervinnerliga?
2011-06-26 - I Vildhussens land
2011-06-23 - Berättelser från Vätternrundan
2011-05-24 - Lyckad utflykt till Riga med nya pers och nytt klubbrekord!
2011-04-07 - Löparmångkampen 2011
2011-03-08 - En Segerstudie i Blått
2011-03-06 - Smurfar i fädrens spår 2011
2010-11-21 - Rajamankla University half marathon, Surin (Thailand).
2010-11-20 - Big Sur Half Marathon: kusligt snabb sista 2,5 miles
2010-11-07 - De röda milen
2010-11-07 - Historiskt Marathon, 2 500 år
2010-10-12 - Personlig nummerlapp (2518) livet ut i Berlin Marathon!
2010-08-11 - Vertex Fjällmarathon 2010
2010-05-15 - Tredje Marathon Hashen
2010-04-28 - Blixtvisit i Padova
2010-04-18 - Duschkräm i smurfdebuten
2010-04-14 - Milano Marathon 11 april 2010
2010-03-30 - Premiärmilen 2010
2010-03-26 - Kort summering från Rom Marathon
2010-02-15 - Dragon Gate, guldmedaljer, svenskt rekord och The Flying Belly – Eller en helt vanlig berättelse från svenska inomhusmästerskapen för veteraner.
2009-12-13 - Röd toppluva på Årets Komet
2009-11-17 - Misslyckad pensionering, benen bara springer vidare *suck*

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta