Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Berättelser från Vätternrundan

23/6 - Linda J (foto: Micke Fransson/Vätternrundan)  


Vätternrundan är en utmaning utöver det vanliga, precis som de själva skriver på sin hemsida. I år var rekordmånga anmälda - över 20.000 cyklister skulle ta sig an den 30 mil långa vägen runt Sveriges näst största insjö. Några av dem Studenter! Här är ett par berättelser om våra erfarenheter av "rundan"!



Karin Gambe:

"Med 20 mil i benen inför årets lopp så tyckte jag att mina kompisar var lite väl optimistiska när de skulle ha med mig i en sub-9 grupp som startade i samma startgrupp. Hängde ändå lite motvilligt med och tänkte att det får hålla så länge det håller.

Det höll i 4 mil men då kände jag att jag inte hade nåt mer att tillföra gruppen. Efter det blev det en ganska tung tur ner till Jönköping då mitt enda motargument till att bryta var det fina vädret och alla kolhydrater jag hade mosat i mig dagen innan.

I Jönköping hamnade jag med ett gäng glada Malmö-bor som siktade på att ta sig under 12 timmar. Tänkte att bättre att ha en trevlig dag än att sitta och plåga sig i tjugo mil så jag slog följe med dem och vi hjälptes åt att dra hela vägen.

Trots mycket socialiserande och två ordentliga stopp så lyckades vi hålla ett bra tempo och fick in gänget under 11 timmar vilket var pers med två timmar för flera av dem. Själv gled jag in på 10.10 men var supernöjd med dagen."

Linda Jerrewing:

"Trots enorm nervositet och ångest under fredagskvällen preppar jag cykeln och gör mig redo för start kl. 23:40. Jag som är morgonpigg och oftast ligger och sover vid tolvtiden… Har inte sovit något under dagen och har ingen aning om hur det ska kännas att vara igång en hel natt. Eftersom man håller igång hela tiden och trampar borde man hålla sig vaken per automatik. Eller?

Klockan halvtolv är det nattsvart ute. I startfållorna är man bara 60 åt gången. När startskottet går leds man ut ur stan av ett par motorcyklar, så allt känns väldigt odramatiskt. Jag cyklar själv och tänker att jag säkert hittar folk att hänga på, men redan i början blir jag utan sällskap och känner mig lite orolig att det är såhär det ska bli resten av loppet. Motvinden är bitvis hård hela vägen ner till Jönköping. Det kommer ett par klungor efter Vadstena som jag hänger på. Det är lite magiskt trolskt att vara ute och cykla mitt i natten. Månen över de stora öppna fälten, och ibland, en glimt av Vätterns mörka vatten.

Vid första depåstoppet i Hästholmen känner jag mig väldigt pigg, men känner inte till att man inte måste köra in i depån, så jag stannar några minuter och äter en slät bulle och ett glas saft. Sedan kändes det bra att komma iväg igen. Någonstans mellan Gränna och Huskvarna blir jag rejält trött. Jag har inga att hänga på. Klockan är två-tre på natten och jag känner plötsligt ögonlocken sänka sig och benen slappna av. Hjälp, vad ska jag göra! Funderar på att stanna till och lägga mig i gräset och sova, bara fem minuter, men motiverar mig själv att ta mig till nästa depå och vila där. Får jobba länge med att ruska på huvudet, sträcka på armarna, göra grimaser och nynna för mig själv för att inte slockna!

I Jönköping sitter massor med folk i den stora lokalen och äter vid långbord. Jag tar min första kopp kaffe (jag som aldrig dricker kaffe annars) och ännu en slät bulle. Tittar på köttbullarna men magen är inte sugen. Jag suger i mig en gel istället och sätter mig lutandes mot en vägg. Min kropp skakar av köld och jag hackar tänder. Efter ett par minuters vila reser jag mig, joggar på stället och går ut till cykeln. Ute märker jag att det börjar ljusna, solen är på väg upp, det är tidig lördagsmorgon, och på vägen ut mot Fagerhult glittrar det i Vätterns vatten av solstrålar. Underbart vackert! Kaffet har fått mig att piggna till och jag får liksom en nytändning. Det går undan att cykla och det är nästan roligt!

Resten av resan jobbar jag mentalt med att klara av varje ny etapp. Jag peppar mig själv efter varje depå: Ja, trampa på nu Linda! Nu är det bara 23/31/28 km till nästa depå. Jag försöker räkna i huvudet var det blir i tid och när jag borde vara framme givet att jag håller en viss hastighet. Jag har ingen riktig aning om vilken fart jag håller på cykeletapperna eftersom jag varken har hastighetsmätare på cykeln eller gps på armen, bara en vanlig klocka.

Jag har ju hoppat över maten i Jönköping, men känner mig sugen på lasagnen i Hjo. Missar dock lasagne-depån! Istället blir det ytterligare en slät bulle, kaffe, energikaka, liten vila i gräset och toabesök innan jag ger mig iväg igen. Nu är 18 mil avklarade. Jag som cyklat 12 som längst inför det här loppet! Nu är det bara de tolv milen kvar. Men nu börjar det också kännas i kroppen och jag har svårt att hitta klungor att hänga på. Jag jobbar istället på att jaga ifatt ryggar framför mig och cykla om dem. En ny sömnvåg kommer innan Karlsborg och jag tittar med avundsamhet på de som stannat invid vägen och lagt sig i gräset för att sova en stund. Av någon anledning peppar min hjärna mig att fortsätta. Bara en bit till, bara till nästa depå. Kom igen nu. Trampa. Kämpa…

Karlsborg, Aspa, Hammarsundet. Allt är liksom i en dimma. Nu gör det ont nästan över allt (dock inte rumpan). Nacken värker och jag försöker stretcha, framsida lår, knäna är slitna. När vi börjar vända neråt igen på Vätterns östra sida kommer motvinden tillbaka och backarna suger rejält i benen. Innan har jag inte tyckt de var så jobbiga, jag hade trott på värre. ”Hallelujabacken” är rolig, trots att kroppen är så sliten, vi är några som tittar på varandra och ler när vi hör pastorn ge oss guds välsignelse uppe på toppen. De två milen till Medevi är rent ut sagt grymma. Kroppen trilskas och vill inte vara med längre, benen orkar inte ge något längre, det går oerhört trögt. Men när jag till slut kommer till depån bestämmer jag mig för att bara fortsätta utan att stanna. Nu är det bara sista etappen kvar och jag vill komma vidare på en gång. Inga fler stopp, nu ska jag bara i mål!

En kort energipaus efter några kilometer. Jag hör cyklister som passerar tjoa glatt till varandra att det bara är sexton kilometer kvar. Upp på cykeln igen. Kom igen nu, du kommer klara det! hojtar min hjärna till mig och jag trampar igång åbäket. När jag passerar skylten som säger att det är 10 kilometer kvar händer något. Tio kilometer, jag skulle kunna springa i mål nu. Över åkrarna ser man plötsligt Motala en bit bort. Ja! Det är dit vi ska, där är målet. Trampa på, ge det sista nu, ge järnet! Jag sliter mig förbi några andra cyklister, när vi kommer ut på stora vägen som leder in mot centrum tar jag i rejält. Står upp och trampar för att få variation och känner mig starkare i benen. Det är en sådan glädje, en sådan enormt härlig känsla. Vi glider in med världens fart mot mål och äntligen är vi framme, det är klart – jag klarade det!! Jag har cyklat 300 jäkla kilometer. På en rätt tung cykel, med löparskor på fötterna."

Mikael Smedjegården:

"Min starttid var satt till kl. 21.42 och jag hade i flera veckor våndats över just denna, jag brukar ju gå och lägga mig dryga timmen senare. Mitt sällskap som redan genomfört fyra "rundor" hade dock övertalat mig att det var bäst att starta hyfsat tidigt på kvällen eftersom det alltid mojnade på kvällen och natten. Tjena, värsta motvinden ner mot Jönköping och när vi därefter styrde norrut kändes det som att det mojnade men det var väl som det kändes ;) Vi hade säkert hjälp av medvind på hela västra sidan av Vättern.

Hursomhelst så gick färden söderut förvånansvärt lätt trots motvind och mörkret som kröp allt närmare. Just mörkret var en annan sak som bekymrat mig eftersom jag är närsynt och ser rätt dåligt. Lite extra uppmärksam var jag i backarna ner mot Gränna och Jönköping där farterna blev rätt höga, detta efter min vurpa förra året en vecka innan Vättern med gipsad arm som följd.

Vi hade planerat att stanna någonstans kring Gränna för att äta och dricka något men körde förbi då allt kändes bra, vi hade trots allt tappat ca. en kvart mot mina kompisars tid förra året. De hade cyklat på 11:18 och ville gärna slå den tiden. Av bara farten hoppade vi sen över alla depåer fram till Hjo där det äntligen blev stopp och vi fick i oss lite lasagne och några mackor. Det var något jag verkligen behövde eftersom jag inte fått i mig någonting förutom dricka fram till dess. Efter vi ätit laddade vi flaskorna med vatten och sportdryck och fortsatte färden norrut.

Nu fick vi äntligen häng på en riktigt bra klunga för första gången under loppet, tidigare hade vi till mesta delen cyklat om alla vi såg. Den här klungan hängde vi på fram till Karlsborg där mina kompisar började tappa lite på klungan men efter en del slit kom vi ikapp den igen. Någon mil senare när jag legat först och dragit och föll tillbaka konstaterade jag att kompisarna var borta för gott och blev osäker på hur jag skulle göra. Eftersom jag fortfarande kände mig oförskämt pigg bestämde jag mig för att satsa på sub11 och fortsatte med samma klunga en stund till innan en annan klunga med >50 cyklister kom ikapp oss. Jag gjorde vad jag kunde för att haka på och lyckades nästla mig in i denna.

Här gick det undan utan att det var speciellt slitigt. Däremot var det ganska obehagligt att cykla så pass snabbt i en så stor klunga. M.a.a. detta var jag hela tiden på min vakt och väldigt uppmärksam vilket visade sig vara väldigt tursamt. Vid 5-6-tiden på morgonen, mitt ute i skogen, ser jag plötsligt hur en cyklist i min klunga cyklar rakt ut i skogen efter att han troligen somnat?!? De som ligger alldeles framför mig vrider på huvudena för att se hur det gick varpå någon hakar i en annan och 3-5 cyklister alldeles framför mig föll som käglor. Det var mer tur än skicklighet att jag inte drogs med i fallet och jag läste senare på nätet att ett par av dem åkt ambulans till sjukhus.

Efter kraschen var jag än mer vaksam och vågade knappt släppa styret för att ta en drickaflaska. Den fortsatta färden mot Motala gick dock helt bekymmersfritt förutom att jag började krokna någonstans mellan 27-28 mil. En bidragande orsak till detta var väl troligen att den klunga jag följde splittrades mer och mer och vid ett par mil kvar var jag ensam. Dessa mil var rätt hårda att köra själv då det var rätt kuperat, dock upplevde jag det inte som några långa backar mer böljande landskap. Hursomhelst, sportdrycken var slut och mina fingrar var så stela att jag inte kunde öppna någon gel så jag blev helt tom på energi. Det som höll mig uppe var att jag fortfarande hade chansen att ta mig runt på sub11 vilket var bättre än jag vågat hoppas innan start. När jag ensam närmade mig Motala var det funktionärerna som fick mig att kämpa den sista biten, de var väldigt engagerade och hejade glatt. Väl inne i stan var jag osäker på vilket som egentligen var målet, det fanns både mattor, och minst en "mål-båge" men jag konstaterade när jag väl stannade där de delade ut medaljer att min tid på egen klocka var 11:59:54 och jag var sååå nöjd. Den officiella tiden fick jag senare på mitt diplom och den var 11:59:22.

Sammanfattningsvis kan sägas att det var inte så jävligt som jag befarat, snarare tvärt om, jag var oförskämt pigg i mer än 25 mil. Det var en härlig känsla att tillsammans med alla cyklister tillsammans ta sig runt Sveriges näst största sjö. Speciellt tänker jag på gryningen och när morgonens första solstrålar lyser rakt i ögonen på mig och man ser över ängarna ner mot Vättern på sin högra sida. Det var snudd på magiskt. Och ja, det blir nog en uppföljning på det här och då ska jag komma ordentligt förberedd :)"



För den som blev sugen att själv testa på detta "eldprov" så öppnar anmälan till 2012 den 1 september, se http://www.vatternrundan.se/


Alla Studentresultat:

Martin Ronnerstedt 9:17
Karin Gambe 10:10
Mikael Smedjegården 10:59
Ola Söderblom 12:13
Rebecka Törner 12:22
Linda Jerrewing 13:41


Linda E Skrivet den 2011-06-23 12:26
Vilken härlig läsning om en resa som vissa skulle kalla helt galen :-)
Grattis till era fina prestationer!

Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "hundrafyrtiofyra" i siffror *


Tidigare Referat
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!
2012-04-21 - Studenternas vårläger i Toscana
2011-12-15 - Valencia Marathon 2011
2011-11-13 - New York – here we come!
2011-11-06 - En mara i Frankfurt
2011-09-29 - Pressat läge på Berlin Marathon
2011-08-21 - När smurfarna intog tokstan
2011-08-15 - Pilgrimsfärd i löparskor
2011-08-07 - De oövervinnerliga?
2011-06-26 - I Vildhussens land
2011-06-23 - Berättelser från Vätternrundan
2011-05-24 - Lyckad utflykt till Riga med nya pers och nytt klubbrekord!
2011-04-07 - Löparmångkampen 2011
2011-03-08 - En Segerstudie i Blått
2011-03-06 - Smurfar i fädrens spår 2011
2010-11-21 - Rajamankla University half marathon, Surin (Thailand).
2010-11-20 - Big Sur Half Marathon: kusligt snabb sista 2,5 miles
2010-11-07 - De röda milen
2010-11-07 - Historiskt Marathon, 2 500 år
2010-10-12 - Personlig nummerlapp (2518) livet ut i Berlin Marathon!
2010-08-11 - Vertex Fjällmarathon 2010
2010-05-15 - Tredje Marathon Hashen
2010-04-28 - Blixtvisit i Padova
2010-04-18 - Duschkräm i smurfdebuten
2010-04-14 - Milano Marathon 11 april 2010
2010-03-30 - Premiärmilen 2010
2010-03-26 - Kort summering från Rom Marathon
2010-02-15 - Dragon Gate, guldmedaljer, svenskt rekord och The Flying Belly – Eller en helt vanlig berättelse från svenska inomhusmästerskapen för veteraner.
2009-12-13 - Röd toppluva på Årets Komet
2009-11-17 - Misslyckad pensionering, benen bara springer vidare *suck*

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta