Årets Trosa stadslopp bjöd på rena sambastämningen – luften var fuktig och kvav och den lilla staden var full av festglada människor och svettiga löpare. Festen blev extra stor för oss smurfar med sammanlagt 3 placeringar bland herrar och damer, där Frida Lundéns 2:a-plats lyste starkast.
Men det var inte bara Frida Lundén (2:a), Rebecka Törner (4:a) och Pauls Krochack (5:a) som gjorde bra ifrån sig denna kväll. Bland de 10 första damerna fanns sammanlagt ytterligare 3 från FK Studenterna: Hanna Lindbloms, smurflinnedebuterande Ulrika Orrhults och Jessica Wetterborgs 7:e, 8:e och 9:e plats gjorde att 50% av topp tio - damerna kom från klubben. Herrarna dominerade inte lika mycket, men 6 personer bland de 20 bästa visar verkligen att ”toppbreddsfenomenet” som pratats om tidigare verkligen existerar.
 
Hela 33 smurfar sprang den 25:e upplagan av Trosa stadslopp och som vanligt bjöds det på ett fantastiskt väder ute vid kusten, även om regnmolnen hotade i Stockholm. För oss löpare kanske en något svalare temperatur och en lägre luftfuktighet hade varit att föredra: Svetten rann i strilar redan under uppvärmningen. Men med tanke på att värmen ledde till en sambastämning utan dess like fanns en förhoppning att publiken ändå skulle göra vägen från start till mål mindre plågsam.
Klockan 21 gick starten för första gruppen. På startlinjen stod bland annat förra årets vinnare Lars Johansson från Enhörna samt den i förhand starkt favorittippade Degefa Eshetu från Etiopien. Med ett marathon-personbästa 2:29:48 fanns stora chanser att damernas banrekord på 29:42 (3:20/km) skulle ryka.
De två favoriterna höll för trycket: Redan innan 4 km hade Lars Johansson fått en liten lucka och han kunde sedan ohotad springa i mål på tiden 26:50. Trosaloppsdebuterande Paul Krochak sprang förbi 2 km- passeringen som 10:e man, men sprang som sagt om hälften av dessa löpare innan loppet var slut. Många andra studentlöpare kände av värmen och tappade placeringar på slutet. Dock inte Lorenzo, som plockade skalper efter vägen och slutligen kom in på 15:e plats.
På damsidan var det ingen tvekan om vem som skulle vinna: Degefa Eshetu ledde med 33 sekunder redan vid 2 km-passeringen och fortsatte att dra ifrån Frida genom hela loppet. I mål kom hon sedan på nya rekordet 29:08. Fridas andraplats var också övertygande, även om det inte var med samma marginal. Hon hade 11 sekunder tillgodo på fjolårets vinnare Anna von Schenck vid första mellantiden, ett avstånd som fortsatte öka för varje kilometer. Rebecka låg i början bakom Hässelbys Cecilia Fager, men gick om och höll sin 4:e-plats hela vägen in i mål.
Betraktelser längre bak i ledet.
Längre bak i första startgrupp rådde i starten lite förvirring huruvida man fick en nettotid eller inte och om man i så fall kanske skulle våga tränga sig fram till eliten. Efter lite funderingar kom i alla fall den startsnabba skribenten utan självinsikt fram till att det var mer sannolikt att tiden skulle bli sämre om hon avancerade längre fram i startledet, där de tävlande brukade morgonjogga i det planerade skribenttävlingstempot på 4:15/km.
Så gick startsignalen och fälttet satte av i en väldig fart nedför gatan, ivrigt påhejade av publiken. Banan gick först rakt ut ur centrum, bort från havet, gör en lov ned mot vattnet igen och vänder ytterligare två gånger innan man slutligen, vid 4 km, kommer ned till hamnen. Dessa första 4 km går på böljande asfaltsvägar mellan villorna och utanför i princip varje hus sitter glada Trosabor och hejar på oss löpare så mycket de kan. I övrigt är det inte jättemycket publik och för en förstagångslöpare kan det därför bli något av en chock när man efter nästan halva loppet möts av ett hav av människor som hejar, skriker och applåderar. I 2 km bärs man fram av detta innan publikleden mattas när banan leds ned på en grusväg till Strandvägen. Och det är här skribenten tycker att det börjar bli väldigt, väldigt jobbigt. Det är varmt, det är fuktigt och ryggarna från Leif Ohlsson och Josefin Eriksson har slutligen helt försvunnit ur sikte och någonstans där bakom kommer Per Gysing närmare och närmare. Lars Johansson har redan sprungit i mål som segrare i herrklassen och hela världen kommer att ha gjort det innan mållinjen siktas, i alla fall så som det känns. Men så springer man om en annan tjej som verkar tycka det är tungt och så har man klättrat en placering.
Efter vad som känns som en evighet kommer slutligen 8 km- skylten och nu är det bara 900 m i en uppförsbacke, en nedförsbacke och en lång spurtraka innan målet. Skribentens försök att ge allt i uppförsbacken misslyckas dock eftersom benen inte har alls samma idé. Efter backen vaknar de dock till. Kanske för att publiken börjar skrika ”heja tjejer” istället för ”heja tjejen” - någonstans där bredvid springer en tjej som säkert vill spurta om mig på upploppet och nu får benen lite mer fart. Det håller dock inte hela vägen och med 200 meter kvar blir jag omspurtad och jag kan inte göra annat än att grimasera när jag försöker svara. I mål ÄNTLIGEN på bruttotiden 38:25, 15 sekunder långsammare än förra året, men lite tröttare ändå.
|
