Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Pokalen 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Styrelsen informerar 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Bansektion/Sprint 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Chat 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Pressat läge på Berlin Marathon

29/9 - Jakob Skott (bearb: Linda J)  


Berlin Marathon är platt. Jag vet inte vad Berlin gjort av sina höjdskillnader men de finns inte på maratonbanan i allafall den saken är säker. Lättsprunget är det också då det är raksträcka på raksträcka på breda gator av välvårdad asfalt. Det är ingen slump att världsrekordet är satt här med andra ord.



Foto: BMW Berlin Marathon

Dagen jag själv ska ta mig an rundan är vädret perfekt för löpning. Nio grader varmt och strålande sol vilket är svårslaget för maratonlöpning. Vädret, banan och det faktum att de sista veckornas träning gått strålande gör att jag känner mig enormt taggad när vi beger oss iväg mot startområdet tidigt på söndagmorgonen.

...

Något som är en aning förvånande är att det är en underdimensionering av toaletter vilket gör att jag måste köa en bra stund för att uträtta vissa behov. Det blir en så pass bra stund att jag får rätt bråttom till starten och måste småjogga sista biten. Det är helt i sin ordning dock då jag får en uppvärmning på köpet, förena nytta med nöje som man säger. Väl framme vid själva starten ser jag att startfållan är lika packad som de tre tyska damerna som satte sig bredvid oss på restaurangen kvällen innan var. Den är tokfull.

Jag bestämmer mig för att ignorera eventulla sura miner och klättrar över staketet längst fram i startfållan och klämmer mig ned bland övriga löpare. Jag pressar mig in mot mitten för att de arga löpare som sett min manöver inte ska hinna säga något. Taktiten lyckas perfekt och jag har fått en mycket bra plats i startfållan.

I startfållorna lite längre fram i stora maratonlopp gäller inte längre vanliga sociala normer. Saker som på de flesta ställen skulle ses som oacceptabla passerar här relativt obemärkt. Därför blir jag bara måttligt upprörd när jag hör ett skvalande och känner stänk på fötter och ben och inser att brasilianaren bredvid mig har gått ned på huk och kissar på min fötter. Innan New York Marathon höll jag på att råka ut för samma sak men hann flytta mig i tid. Här är det dock för trångt för att röra sig så det är bara att gilla läget. Jag intalar mig att han har antagligen har vätskeladdat så mycket så det är i princip rent vatten som stänker på mina ben.

...

För mig gäller en helt annan fart och jag har trimmat in mig på den senaste veckan för att snabbt hitta rätt. På träningarna innan loppet har det känts löjligt lätt att hålla farten jag tänkt, ca 3:55 per kilometer så jag är mest orolig över att springa för fort i början. Jag startar loppet med handbromsen i men förväntar mig ändå att första kilometern ska gå något för fort, något den alltid brukar göra.

Nu gör den dock inte det utan den går några sekunder för långsamt. Jag tänker att det är bra men blir samtidigt lite orolig för det känns inte som jag har bromsat så mycket. Det känns inte heller alls lika lätt som det gjort dagarna innan. Jag slår bort tankarna och pressar på en aning. Nästa kilometer går i rätt fart men känslan saknas. Oftast brukar det kännas som man myser fram i början av att maraton och att man hela tiden får hålla emot för att inte öka. Idag är känsla precis tvärt om, jag får hela tiden pressa mig för att inte tappa fart.

Det kan ju vara en ok känsla när man sprungit 35 kilometer men efter två kilometrar har det en något förödande effekt. Jag kämpar för att inte tänka på tider och bara springa på känslan men det är svårt. Jag lovar mig att inte kolla på klockan varje kilometer men det är som förgjort. Vid varje skylt slänger jag ett öga på klockan och även om tiderna stämmer överens med planen så är känslan bedrövlig.

...

Vid sju kilometer funderar jag på att kliva av, inte för att jag är trött utanför att jag tycker det är skittrist! Så här ska det ju inte vara, jag vill ha kul när jag springer tänker jag hela tiden och det gör det hela en mer jobbigt. Jag passerar första milen på 39.30 och det enligt plan så jag borde vara nöjd men icke.

Jag har på vägen dit passerat både Anders och Göran som har lägre ambitioner än jag på dagens lopp och springer en aning långsammare. De har uppenbarligen lyckats komma iväg snabbare än jag dock eftersom jag kommer kom ikapp dem efter ungefär fem kilometer. De har båda önskat lycka till vilket livade upp mig för en kort stund. Jag hoppas att det ska börja kännas roligt att springa snart men det är fortfarande bara ett jagande av kilometertider. Jag passerar 15 kilometer på strax över 59 minuter så planen håller fortfarande.

Vid 17 kilometer känns det helt plötsligt lite annorlunda, jag har lyckats strunta i att titta på klockan när jag passerat båda 16 och 17 kilometer och direkt släpper anspänningen. Jag får ett mycket bättre steg och jag springer ifrån klungan jag legat i utan någon ökad ansträngning. Äntligen tänker jag, nu blir det åka av. Känslan håller i sig ända fram till till 20 kilometer och jag tänker att den här femman kommer ha gått snabbt. Jag funderar på att inte titta på klockan men är så säker på att tiden bara kommer glädje mig så jag noterar tiden.

Den är visserligen helt enligt plan men jag var så säker på att den skulle gått riktigt snabbt att jag ändå blir besviken. Känslan jag haft är borta lika snabbt som den kom och det är återigen stressigt och tråkigt att springa. Jag beslutar att trycka i mig en Red Bull vid halvmarapasseringen för att se om koffeinet kan pigga upp mig.

Halvmaran passerar på 1:23:30 och det är det snabbaste jag öppnat ett maratonlopp på. Dock har jag uppenbarligen blivit, alternativt alltid varit, helt dum i huvudet för jag blir ändå besviken. Jag hivar i mig min koffeinstinna shot och hoppas på underverk. Jag vet att det brukar ta upp mot 10 minuter innan kicken kommer och jag lyckas förhala genomklappningen några kilometer i väntan på att den ska komma. Det känns varken bättre eller sämre när kicken kommer så underverket uteblir.

Jag har återigen tagit upp den värdelösa vanan att kolla kilometertider vilket gör mig helt oförmögen att slappna av och springa på ett ledigt och fint sätt. När jag konstaterar att de kilometrarna mellan 20 och 25 gått för långsamt, det är bara 10 sekunder på fem kilometer men är man dum i huvudet så är man, så går luften ur mig. Jag har tråkigt, det gör ont av varierande grad på flertalet ställen på kroppen, jag mår rejält illa och nu går det dessutom för långsamt!? Jag vill bara stanna, skrika fula ord och ta en taxi till hotellet men besinnar mig.

Jag bestämmer mig för ignorera klockan helt och slå av farten så det inte är jobbigt alls. Jag går ned i fart rejält och som ett brev på posten börjar löpare springa om mig. Det är inget som gör en direkt gladare men jag gett upp allt så det påverkar mig inte nämnbart. Jag har gått in i mysjogg och börjar återigen känna att löpning kan vara trevligt. Gatorna man springer är så pass breda att jag kan lägga mig långt ut i ytterspår för att inte vara ivägen och märka av de horderna av löpare som passerar mig.

Efter någon kilometers lunkade kommer Anders ikapp mig och undrar om det är tungt. Det är minsta man kan säga svarar jag och önskar honom lycka till när han försvinner bort med övriga löpare. Ytterligare några kilometrar senare kommer Göran som ropar att det är 2:54:a tåget som kommer och att jag ska haka på. Jag ropar att jag har lagt ned verksamheten helt och att vi ses i mål.

Efter att ha sprungit i sådant tempo att det inte har varit jobbigt ett tag börjar saker och ting te sig lite bättre. Jag är fortfarande svinsur över att jag inte klarade av att pressa och plåga mig hela vägen så jag kan inte riktigt glädjas men jag kan ändå ta in det som faktiskt är härligt med att springa maraton.

Jag har nu passerat 38 kilometer och eftersom jag fortfarande springer, om än långsamt, så börjar jag passera folk som är helt under isen. Det är alltid befriande att se att de finns fler som har gett upp, så trevlig är jag som löpare, så det gör mig på lite bättre humör. Att passera 40 kilometer är alltid en temperaturhöjare så omedvetet ökar jag farten en aning. Det är medför att ansträningen inte längre är behaglig men det kan man leva med när det inte är mer än 10 minuter kvar.

Målgången är magnifik och det är läktare på vardera sida där publiken dricker öl ur de största ölstop jag någonsin sett. Det gör mig på gott humör för en kort stund och jag vinkar glatt när jag springer i mål. Sen inser jag att jag missat mitt mål med ungefär 10 minuter och jag känner hur vansinnigt besviken jag är. Jag går runt och tycker synd om mig själv tills jag träffar på Mattias som berättar att han sprungit in på 2:38 vilket får mig helt ur balans, så osannolikt bra är det! Det gör mig inte på bättre humör, än en gång: så trevlig är jag, men jag är galet imponerad.

...

Alla har har lyckats bra och den här gången gör det mig faktiskt gladare, jag kan vara en trevlig person ibland. Efter att snackat löpning ett tag beger vi oss till hotellet och gör oss i ordning. Efter det äter vi en helt ok lunch, under andra omständigheter hade den nog varit ganska usel men man är inte så kräsen efter en mara, och sitter och njuter i solen. Ölen är kall och god och Olle drar ytterligare några riktigt sköna historier som får käken att återigen vara på väg ur led. Man kan inte vara deppig i sådant sällskap.

...

Berättelsen finns i sin helhet på bloggen Jakobs skrivkramp


Göran Skrivet den 2011-09-30 11:05
Känner igen oroskänslan som kan komma i ett lopp, men mina tveksamheter brukar finnas under första milen. Jag tror att det finns en risk att man "ger upp" för att det finns ett senare lopp som hägrar. I mitt fall brukar jag alltid ha flera slutmål för loppet och planer A-C för att lyckas med något av målen. De enda lopp jag brutit har jag gjort i början pga av bristning i ett lår hösten 2009. Delar av en mara går under plåga eller med besvär, men oftast löser det sig och går lättare senare om man står ut. Fokuseringen på en exakt km-tid kan bryta ned. Bättre springa på känsla inom ett 10 sek spann och känna sig nöjd varje gång man ligger inom spannet. Sedan får man se vid 8 km kvar hur mycket kraft man har kvar och vilken tid som är realistisk och ta upp jakten eller hålla farten-beroende på läge. Alltid försöka ha en bra avslutning, även om det gått trögt under loppet.

(och inte att glömma-ett glas rött kvällen före)

Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "sjuttiofem" i siffror *


Tidigare Referat
2014-02-15 - Bore Cup deltävling 3 Vallentuna
2014-01-11 - Bore Cup deltävling 2 Hemlingby, Gävle
2013-11-08 - Österlen lyser
2013-10-27 - När idrottandet får nya perspektiv: några reflektioner från en debuterande veteran
2013-09-19 - Stockholm HM 2013 – en löparberättelse om att våga
2013-08-04 - Blandad kompott under regntunga skyar
2013-07-28 - Med tunga vikter i Roslagen
2013-05-20 - Skärholmsloppet
2013-05-14 - Livet deLux(e)
2013-03-17 - Klassisk säsongspremiär runt sjöarna
2013-01-05 - Löparen som inte kunde pensionera sig
2012-10-15 - Go West: säsongsavslutning och SGP-final i västerort
2012-10-01 - Lidingöloppet - Topptider av Patrik och Gloria
2012-06-08 - Dunderpers och dubbelseger i Västerås
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!
2012-04-21 - Studenternas vårläger i Toscana
2011-12-15 - Valencia Marathon 2011
2011-11-13 - New York – here we come!
2011-11-06 - En mara i Frankfurt
2011-09-29 - Pressat läge på Berlin Marathon
2011-08-21 - När smurfarna intog tokstan
2011-08-15 - Pilgrimsfärd i löparskor
2011-08-07 - De oövervinnerliga?
2011-06-26 - I Vildhussens land
2011-06-23 - Berättelser från Vätternrundan
2011-05-24 - Lyckad utflykt till Riga med nya pers och nytt klubbrekord!
2011-04-07 - Löparmångkampen 2011
2011-03-08 - En Segerstudie i Blått
2011-03-06 - Smurfar i fädrens spår 2011
2010-11-21 - Rajamankla University half marathon, Surin (Thailand).

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta