|
 |
En mara i Frankfurt
|
| 6/11 - Christin, Eva, Kjell |
|
|
Ställer man om till vintertid på tävlingsdagen? Har vi förstått informationen -
allt är ju på tyska? Och hur har förberedelserna varit egentligen?
Ja, gänget som åkte ner för att springa Frankfurt Marathon hade en del
frågor dagen före loppet. Kjell och Fredrik anlände på fredag kväll och
inspekterade hotellet, letade upp en matvaruaffär och morgonjoggade innan
Christin och Eva anlände vid lunchtid på lördagen. Fredrik deltog i den
organiserade joggen "Pretzel run" på 5 km som dock upplevdes som plågsamt
långsamt.
C: Sista tävlingen på en fantastisk säsong och fastän KNOPPEN var taggad
för snabb Mara i Frankfurt kändes det ytterst osäkert om KROPPEN hängde
med på det!
Passen sista veckorna då farten skruvats upp i tänkt Maratempo har känts
tunga. Men jag bestämde mig för att springa på känsla och det var bara att
plocka fram rutinen & autopiloten :)
K: Bestämde mig tidigt för att springa loppet utan klocka för att undvika
stress och gå mer på känsla. Har provat den metoden flera gånger med
lyckat resultat, nu senast på Lidingöloppet. Det uppställda målet hade
känts rimligt under normala omständigheter men uppladdningen med skador
och förkylningar hade lämnat en del att önska. Men men. Second place is
the first loser, eller hur är det nu igen?
E: Efter ett löparliv med ett antal tävlingar och andra erfarenheter blev
det dags för ett maratonlopp utanför Sveriges gränser. Det kan jag tacka
Christine för som ville ha ressällskap och någon att dela rum med! 5
månader från Stockholm maraton som var min första mara på 24 år tänkte jag
att det var lika bra att slå till med ytterligare en och det fick bli
Frankfurt. Med skrämmande få långpass i bagaget åkte jag ned lördag
morgon och har nog aldrig känt mig så fundersam på hur det skulle bli att
springa så långt… De senaste veckorna har kortare tävlingar och däremellan
mest vila medfört att jag kände mig osäker på vad som skulle komma att
hända efter halva distansen, för det är väl då maratonloppet börjar på
allvar!?
De yttre förhållandena var perfekta, lagom varmt, obefintlig vind, ingen
gassande sol och uppehållsväder.
C: Första 5-6 km hade jag problem med fram/utsidan av smalbenen, - som
mjölksyra i muskeln.. tur att det var så trångt att 4:20-tempo var max vad
man kunde springa i...det gav med sig och efter 6 km kändes det inte alls!
Jag hade bra flyt fram till (klassiska) 30km ungefär... men NU började
musklerna protestera å det bestämdaste!
Vänster lårmuskel knöt sig så smått strax ovanför knät, kort därefter
tyckte vaderna att dom skulle haka på för dom stumnade snabbt...6 km kvar
och vi var inne och snurrade i stadskärnan igen, - mötte löpare i motsatt
riktning och kilometermarkeringarna kom väldigt glest...men "FESTHALLE"
närmade sig och jag sprang in i mål, väldigt skönt att det var över :)
Trodde jag missade perset med 20-talet sekunder men såg på hotellet att
jag lyckats pricka Sthlm Maran på sekunden.. ganska makalöst! Är grymt
sliten i vaderna nu så trappor är inte roliga...:)
K: Lite trångt första 3-4 km men det är säkert bara nyttigt att spara
krafterna lite. Efter det hamnade jag i ett bra flyt och kunde springa
obehindrat. Efter bron vid 13 km kändes det riktigt bra, halvan passerades
på 1:31 vilket var ungefär enligt plan. Det där med att springa utan
klocka har inte lika bra effekt när man ser stora klockor var femte km…
Någonstans kring 22 högg det till i vaden som jag haft problem med några
veckor tidigare. Jag sänkte farten något för att se om det skulle ge med
sig, men asfalten på Frankfurts gator är inte lika snäll som terrängen
på Lidingö. Till slut gav jag upp och joggade istället. Valde mellan att
joggandes ta mig i mål eller att hoppa in i en brytbuss, men då skulle jag
få sitta där och vänta ett bra tag på att bli hemkörd. Och det här var ju
ändå säsongens sista lopp så jag tog mig joggandes in i mål. Surt och
trist att passera mållinjen utan att vara särskilt trött, men det kommer
väl fler lopp. Nu blir det till att vila och sedan köra styrketräning!
E: Jag smög igång försiktigt, mindes hur jag tappade på andra halvan på
Stockholm så jag höll mig lite lagom lugn och passerade strax efter 1.40
halva distansen. Jag resonerade med tillförsikt att det nu säkert skulle
gå att slå min Stockholms tid 3.28.07 med någon minut, kände mig ganska
okej och hade inte tagit i så hårt. Men maraton är maraton och mycket kan
inträffa. Vid 27-28 kilometer blev jag plötsligt skrämmande yr i skallen
och blev rädd för att vingla omkull! Varför begriper jag inte men jag
stannade och såg till att peta i mig lite gel och dricka någon underlig
tysk sportdryck med kolsyra. Tassade sedan vidare bönande till högre
makter att klara att stå på benen. Det hade INTE varit roligt att bli körd
i motorfordon till målet. Jag bet ihop och försökte ignorera eller snarare
parera vinglet och yrseln. En smurfett ger sig inte så lätt så det blev
målgång i den efterlängtade ”Festhalle” där man under dunder och brak gick
i mål inomhus. Jag kunde nöjt konstatera att jag slog Stockholmsresultatet
med några få sekunder och det var kanske lite futtigt men det kunde ha
varit värre.
Och så hade vi så trevligt i vårt ressällskap och med Ellinors fantastiska
support längs banan – Ellinor hann infinna sig på 4 platser runt banan –
suveränt peppande Ellinor. Tack för det!!!
Fyra trötta löpare dagen efter!
|
|
|
|
