Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

New York – here we come!

13/11 - Ida G Foto: E. Ledin, L. Söderlund och R. Törner  



Det började med en kort dialog efter ett träningspass som växte till en handfast plan. Mycket hann hända på vägen mot målet, och det var aldrig riktigt säkert om båda löparna skulle komma till start i denna marornas mara. Men med en vecka kvar till loppet var det bara sjukdom som kunde stoppa dem. Den ständiga avslutningsfrasen i den årslånga mejlkorrespondensen var på väg att bli verklighet: New York – here we come!


- Jag tänkte springa New York Marathon nästa höst.
- Åh …
- Ska’ru med?
- Ja, varför inte …
Det var så det började. En kort dialog efter träningen som sedan växte till en handfast plan. New York var som ett magiskt ord och samma fråga fungerade även någon vecka senare, på de tilltänkta supportrarna:
- Jag ska springa New York Marathon nästa höst, vill ni hänga med som supportrar?
- Ja, varför inte …
Sedan gick en vinter, en vår och en sommar och det som till en början känts så avlägset började plötsligt ligga väldigt nära i tiden. För varje New York-träff som sällskapet hade blev det dock alltmer osäkert om någon av löparna överhuvudtaget skulle komma till start. Först såg det mörkt ut för den ena men blev sedan bättre. För den andra såg det bra ut. Sedan såg det åter mörkt ut för den ena – för den andra såg det bra ut. Sedan såg det bra ut för den ena igen, men då började det å andra sidan se mörkt ut för den andra. Inte förrän en dryg vecka före maran såg det ljust ut för både den ena och den andra. De skulle båda högst sannolikt komma till start, även om de inte var så förberedda som de hade hoppats.

Klockan är 5.30 på morgonen och på golvet i färjeterminalen Whitehall Terminal på Manhattan har maratonlöparna brett ut sina sovsäckar och täcken och sitter och äter frukost. Bänkarna har uteliggarna ockuperat och de rör sig inte ur fläcken. En högtalarröst ropar ut något om att 6.30-färjan snart avgår och jag blir alldeles kall. Det är väl vintertid? Jag tittar på löparen bredvid mig som lugnar mig. Jodå, det är högtalarrösten som är trött. Jag äter min frukost, en doggy bag från gårdagens hotellfrukost, och ångrar direkt mitt försök att lära mig uppskatta amerikansk frukost. Våfflor med sirap är inte gott! Sockret står mig upp i halsen och jag har nästan lust att kräkas i papperskorgen bredvid mig. Som tur är har illamåendet hunnit gå över tills vi kliver på färjan. Lite senare, i en annan del av staden, kliver Rebecka på den buss som ska ta henne till starten. Hennes buss har poliseskort, och när den åker genom Manhattan plockar turisterna upp kameran för att ta kort.

Staten Island. Det är kallt när vi går i land på Staten Island. Riktigt kallt. Jag välsignar Christin för hennes råd att vi ska klä oss ordentligt. På andra sidan vattnet glittrar Manhattans skyskrapor och trots att det är tidigt, kallt och jag inte känner mig tillräckligt boostad på kaffe ännu kan jag uppskatta utsikten vi bjuds på. Vi kliver på en buss som ska ta oss till startområdet. Jag känner hur jag börjar bli orolig för det där med kaffet. Tänk om det inte finns något kaffe vid starten? Hur ska jag kunna springa i det här ovakna tillståndet? Vid starten delas löparna in i tre ”byar”. Jag tillhör den blå byn, och jag hade inte behövt oroa mig för kaffet, det finns gott om dryck och ”energi” på startområdet. Det delas dessutom ut fula men varma mössor som är toppen före start, innan solen gått upp. Det känns lite ensamt och jag saknar Rebecka som jag hade hoppats kunna värma upp tillsammans med. Som tur är stöter jag på två andra Studentlöpare som jag kan prata av mig nervositeten på, Jonas Lund och Johannes Erixon. Johannes har sprungit loppet tidigare men verkar vara den mest förvirrade av oss. Han har fortfarande inte fattat att det är vintertid. Jag och Jonas tittar på varandra och frågar oss nog båda tyst hur länge mannen bredvid oss egentligen vistats i byn under morgonen. Det är lång väntan till start och solen hinner stiga på himlen innan startskottet går vid 9.40 till tonerna av Frank Sinatras New York, New York. Starten är lugn och trots att det är så många som startar upplever jag aldrig någon trängsel. Redan efter 500 meter inser jag att jag är för varmt klädd. Jag bestämmer mig snabbt för att jag måste göra något åt saken och svänger in till trottoarkanten. Jag vräker av mig kläderna, dumpar underställströjan på bron och fortsätter i endast linne. Puh! Skönt. De långa löpartightsen kan jag inte göra så mycket åt men överkroppen är åtminstone sval och kokkänslan borta. Egentligen är jag lite kissnödig också, trots att jag varit på toaletten femtioelva gånger före start, men bandspelaren på armen får avgöra det beslutet: jag går inte på dass i sändning, så är det bara. Jag fortsätter springa.

Brooklyn. Så fort jag springer av bron hör jag ljudet från publiken. De vrålar och verkar känna någon i varenda löparklunga som passerar dem. Den lilla trängsel som rådde strax efter att startskottet gått av har nu lättat helt och det är enkelt att få kontakt med publiken längs kanterna och att springa på obehindrat. Mexikanen som springer framför mig high five-ar varenda unge längs kanten som har handen utsträckt. Ju längre in i Brooklyn vi kommer, desto mer tätnar publiken och desto kompaktare blir hejaropsväggen. Det är som att kliva rakt in i ett lunchbeat. Orkestrar och liveband dyker upp efter varje 500 m känns det som, och ibland ligger banden så tätt att det blir krig om luftrummet. Tonerna från några säckpipor på ena sidan av Brooklyns fjärde aveny blandas med dem från det lokala rockbandet. Det är lite av ett ljudkaos men ett härligt sådant, och publiken är tämligen på G. Jag har dagen till ära Sverigepimpat Studentlinnet, liksom den gula bandana som jag springer i, vilket gör att jag emellanåt blir punktmarkerad. ”Sweden!” och ”Heja Sverige!” hörs från kanterna i nästan varje stadsdel vi springer genom. Mer än en tredjedel av loppet avverkas i Brooklyn där löparna springer genom flera kvarter med olika kulturell identitet, från Bay Ridge direkt efter Verrazano-Narrows Bridge som förbinder stadsdelen med Staten Island, genom de judiska kvarteren i Williamsburg, till Greenpoint där en stor del av befolkningen har polskt ursprung. Redan i Brooklyn känns det som om alla förväntningar på loppet har infriats. Publiken är verkligen taggade till tänderna och hejar järnet. Jag vill tro att vi har ovanligt tur med publiken, kanske på grund av det vackra vädret. Det är 12–14 °C och i stort sett vindstilla.

Fortfarande i Brooklyn men lite högre upp i stadsdelen passerar vi genom Williamsburg. Tidigare Studentlöpare i New York har förberett mig på att det kommer att vara glest med åskådare här. De har rätt. Kanske är det kontrasten mot den tidigare så folkfyllda och vrålande gatan, här är det i alla fall tyst. Några få åskådare syns till, men de hejar främst på bekanta. I Williamsburg har vi sprungit tio miles. Det kan jag med ganska enkel huvudräkning lista ut är runt 16 km. I övrigt är jag dock ganska lost utan det metriska systemet. Träningsklockan verkar dessutom ha lagt ned verksamheten eller åtminstone trappat ned till halvtid. Den levererar farten, men jag har fortfarande inte sprungit en meter. Farten som presenteras känns med andra ord ganska osäker, och jag bestämmer mig för att främst springa på känsla.

Queens. Vi närmar oss en bro. Först tänker jag att det är bron över till Manhattan men kommer sedan på från det jag memorerat av kartan att det är Pulaski Bridge, bron över till Queens. Hejaropen är tillbaka. Kanske inte i samma styrka som i Brooklyn, men det är ändå bra drag. Plötsligt känns fötterna bortdomnade. Jag blir lite orolig. Det är för tidigt. Jag tittar på löparen framför och tycker att hans fötter ser ut att vinklas lite utåt i nedsättningen. Han verkar allt lite stum i fötterna han med, tänker jag. Det är helt normalt. Spring på. Jag springer på och domningarna försvinner, eller så glömmer jag bort dem.

Så äntligen kommer den. Queensboro Bridge, bron över till Manhattan. Vi har sprungit 25 km och det är nu den verkliga prövningen börjar. Bron är en stängd bro men det går att titta ut längs sidorna. Med undantag för några få banfunktionärer är vi löpare ensamma på bron och det blir åter tyst. Tystare än i Williamsburg. Det enda som hörs är klappret från skorna mot asfalten, den koncentrerade andhämtningen och lite småprat mellan löpare som känner varandra. Jag konverserar lite med en britt (= han blöder näsblod; jag ger honom en näsduk). I övrigt är det tyst. Jag blir rädd att jag ska börja känna mig trött här. Bron stiger hela tiden lite retligt och hejaropen som tidigare jagat bort minsta tecken till trötthet har blivit kvar vid brofästet. Utsikten från sidorna lyckas dock distrahera mig. På andra sidan bron, dit vi är på väg, tornar skyskraporna upp sig. Det är inga mesiga Hötorgsskrapor utan RIKTIGA skyskrapor, sådana som når hela vägen upp till himlen. Snöovädret som svept fram längs USA:s östkust en helg tidigare är dessutom ett minne blott denna novembersöndag. Det är soligt och det är varmt. Solen skiner in över bron från vänster och en lätt bris svalkar skönt. Nu är jag här, tänker jag, loppet som jag sett fram emot så länge, äntligen gör jag det! Queensboro Bridge må vara en tyst fläck på den ljudupptagning som pågår på armen under loppet, men den är ett av de ögonblick som jag nog kommer minnas starkast.

Manhattan. Den tysta färden över bron har varit lugnet före stormen. När vi springer ned för bron och upp på första avenyn slår ropen från publiken emot oss. Ljudnivån är öronbedövande och det är fullständigt vansinnigt. Publiken skriker som galna. Senare får jag höra av Rebeckas pappa som stått nere vid avenyn att polisen som sett till att åskådarna hållit sig från banan samtidigt eldat igång publiken. Trots att vi börjar närma oss 30 km-markeringen känns allt fortfarande lätt. Sverigeklacken som tidigare bestått i några spridda ”Heja Sverige” har nu växt till hela läger med svenska flaggor. Hejaropen haglar från höger och vänster och första avenyn går som på en dans.

Bronx. När första avenyn tar slut lämnar vi åter Manhattan för en kort sväng genom Bronx. På Willis Avenue Bridge, bron över till Bronx springer jag förbi den första rullstolsburna maratondeltagaren. Rullstolsklassen har startat tidigare än löparna och fram till nu har jag inte sett röken av dem. Den här kvinnan ser ut att ha det tungt. Bron bjuder på en rejäl stigning och påminner lite om Göta älvbron mellan Hisingen och Nordstan på Göteborgsvarvet. Distansen börjar kännas i benen och framför allt i ljumskarna men inga strejkande kroppsdelar så jag kan springa på. Vi springer inte många kvarter i Bronx. Vi rör oss i utkanten av stadsdelen, i någon typ av industriområde ser det ut som, och kanske vågar de inte släppa oss löpare längre in i denna stadsdel som anses som stadens farligaste av många, sedan Harlem städades upp. Trots att sannolikheten att någon skulle vilja råna en löpare som sprungit 30 km på dennes skor och kläder känns ganska liten. Det var först 1976 som maratonbanan kom att innefatta även Bronx, och loppet fick därmed en smått unik ställning bland världens stadslopp med sin sträckning genom fem stadsdelar. Vi tillbringar alltför kort tid i Bronx för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning om publiken. Det enda som fastnar i minnet är det cheerleadinglag som står och viftar med färgglada pompom och musiken som spelas: hiphop såklart.



Åter på Manhattan. Via Madison Avenue Bridge tar vi oss tillbaka till Manhattan och in i Harlem i riktning mot Marcus Garvey Memorial Park. Det är här våra supportrar ska stå, här vid 35 km där de mörka tankarna brukar komma. Jag söker bland åskådarna längs kanterna och lägger mig någonstans mitt i gatan för att de ska se mig från båda håll. Inga supportrar. Många runt omkring mig har nu börjat gå, men än har inga maraspöken hittat mig. Jag springer på i vad som känns som oförändrad fart. Kanske börjar jag få en viss mararutin för de mörka tankarna kommer aldrig. Jag är lite stum i benen vid det här laget men upprepar tyst det mantra som jag och Rebecka övat in på hotellrummet kvällen innan: lätt, studs, spänst, hopp, moln, lätt, studs, hopp, lätt, fluff, lätt, lätt, lätt … Inga andra tankar passerar genom hjärnan. Allt är bara lätt. Vi glider in på femte avenyn. Ljudnivån når åter svindlande höjder, och jag måste se sliten ut för nu är det inte bara Sverigelägren som hejar på mig, det gör alla andra också. ”Go Sweden! You’re doing great!” Det är tungt nu. Femte avenyn visar sig vara världens längsta gata och den går bara uppför. Det är bara för att de skriker att det går bra som jag springer på. Om det är någonstans under loppet som det uppstår någon form av kris så är det här och under de närmaste fem kilometerna. Jag och Rebecka diskuterar det senare på hotellet och kommer fram till att arrangörerna måste ha räknat fel någonstans. De sista fem kilometerna av loppet kan inte ha varit fem, det måste ha varit mer. Väl inne i Central Park hör jag äntligen en bekant röst:
- HEEEJA IIIIIIDA!!!!!!!
Det är Rebeckas pappa. Våra andra supportrar verkar jag dock ha totalbommat. Roffes hejarop ger mig en extra kick och jag inser att det inte är långt kvar till mål. Banan inne i Central Park ser dock inte alls ut som jag minns den från de löppass jag och Rebecka kört dagarna före. Det känns längre naturligtvis. För varje krök som jag tror är den sista kommer en ny. Till slut kommer målet i alla fall. Jag springer i mål på tiden 3:13:50. Det är inte pers men ändå en betydligt bättre tid än jag väntat mig efter min sågtandade träningssäsong. Tänk att jag gjorde det! Jag har sprungit New York Marathon! Jag känner hur ett fånleende sprider sig över ansiktet, som sedan är omöjligt att sudda bort. Jag är så lycklig. Jag staplar genom målfållan och gör några halvhjärtade försök att stretcha innan jag fortsätter vidare mot väskutlämningen. Allting går smidigt utom benen.


Är den inte klockren så säg? Den gula samariten får avundsjuka blickar av sina medlöpare för sin spänst och fart med en mile kvar av loppet.

Någon timme senare, på hotellet, dyker Rebecka upp. Hon visar sig ha sprungit på en alldeles lysande tid i sitt livs första maratonlopp. Vi pratar lite om dagen och konstaterar att vi felbedömt vädret totalt och fått skala av diverse plagg under loppets gång.
- Jag kände mig som ett skämt i starten när jag kom där med mina långa tights och underställströja och insåg att alla andra startade i linne och shorts, berättar Rebecka.
Sedan skiner hon upp och gör mig grön av avund med sin berättelse om alla bekvämligheter som hon fått tillgång till genom det låga talet på sin nummerlapp: uppvärmt tält i starten, massage i mål, och som om inte det vore nog har hon dessutom blivit tjenis med Wilson Kipketer(!). Vi är dock båda överens om att oavsett om nästa gång blir i första eller andra klass, så blir det en nästa gång. Och när det blir? It’s up to you, New York.

Övriga prestationer


Det var fler smurfar som sprang loppet. Den som kanske skrällde mest var Jonas Lund som gjorde sin debutmara i Studentlinne och det på tiden 2:56:54. Snabbast i mål var Johannes Erixon på 2:40:59. Han snudd på tangerade sitt pers från Berlin Marathon med den tiden. Det gick desto sämre för Jakob Skott och Claes Prentius. Jakob var tvungen att bryta efter 18 km eftersom den lunginflammation han laddat inför loppet med inte riktigt gett med sig. Än mer synd var det om Claes som fastnade på flygplatsen i London och därmed inte kom till start. Segrade i loppet gjorde Geoffrey Mutai från Kenya som slog det tidigare banrekordet med sin tid 2:05:06. På damsidan utkämpades en jämn strid mellan etiopiska Firehiwot Dado och hemmafavoriten Buzunesh Deba, också från Etiopien men bosatt i Bronx. Dado drog det längsta strået och segrade på tiden 2:23:15, en segermarginal på fyra sekunder till tvåan Deba. Trea in i mål var Mary Keitany på tiden 2:23:38, och det såg länge ut att bli kenyanskan som skulle ta hem guldet efter att hon öppnat i ett rasande tempo. Keitany hade som mest en två minuters lucka till övriga löpare. Efter Queensboro Bridge tappade Keitany dock fart, och i Central Park, med några få miles kvar att löpa, hann Dado och Deba upp och om henne.



Topp tre och övriga intressanta resultat


Herrar

1. Geoffrey Mutai 2:05:06 Kenya
2. Emmanuel Mutai 2:06:28 Kenya
3. Tsegaye Kebede 2:07:14 Etiopien

148. Johannes Erixon 2:40:59 Sverige
764. Jonas Lund 2:56:54 Sverige


Damer

1. Firehiwot Dado 2:23:15 Etiopien
2. Buzunesh Deba 2:23:19 Etiopien
3. Mary Keitany 2:23:38 Kenya

8. Isabellah Andersson 2:28:29 Sverige
95. Rebecka Törner 3:04:33 Sverige
230. Ida Gudmundson 3:13:50 Sverige


Är du nyfiken på …

… hur banan såg ut? Klicka här.
… hur det lät under loppet? Klicka här.
… varför vissa kilometer var så sega? Klicka här.




Linda J Skrivet den 2011-11-16 11:58
Härlig läsning, tjejer!!

Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "tjugoett" i siffror *


Tidigare Referat
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!
2012-04-21 - Studenternas vårläger i Toscana
2011-12-15 - Valencia Marathon 2011
2011-11-13 - New York – here we come!
2011-11-06 - En mara i Frankfurt
2011-09-29 - Pressat läge på Berlin Marathon
2011-08-21 - När smurfarna intog tokstan
2011-08-15 - Pilgrimsfärd i löparskor
2011-08-07 - De oövervinnerliga?
2011-06-26 - I Vildhussens land
2011-06-23 - Berättelser från Vätternrundan
2011-05-24 - Lyckad utflykt till Riga med nya pers och nytt klubbrekord!
2011-04-07 - Löparmångkampen 2011
2011-03-08 - En Segerstudie i Blått
2011-03-06 - Smurfar i fädrens spår 2011
2010-11-21 - Rajamankla University half marathon, Surin (Thailand).
2010-11-20 - Big Sur Half Marathon: kusligt snabb sista 2,5 miles
2010-11-07 - De röda milen
2010-11-07 - Historiskt Marathon, 2 500 år
2010-10-12 - Personlig nummerlapp (2518) livet ut i Berlin Marathon!
2010-08-11 - Vertex Fjällmarathon 2010
2010-05-15 - Tredje Marathon Hashen
2010-04-28 - Blixtvisit i Padova
2010-04-18 - Duschkräm i smurfdebuten
2010-04-14 - Milano Marathon 11 april 2010
2010-03-30 - Premiärmilen 2010
2010-03-26 - Kort summering från Rom Marathon
2010-02-15 - Dragon Gate, guldmedaljer, svenskt rekord och The Flying Belly – Eller en helt vanlig berättelse från svenska inomhusmästerskapen för veteraner.
2009-12-13 - Röd toppluva på Årets Komet
2009-11-17 - Misslyckad pensionering, benen bara springer vidare *suck*

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta