Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

När idrottandet får nya perspektiv: några reflektioner från en debuterande veteran

27/10 - Palle Storm  


Det är aldrig försent till en nystart: allt som krävs är vilja och motivation.

Så är det hög tid att knyta ihop tävlings- och träningsåret 2013 och sikta framåt mot kommande utmaningar. Att det skulle bli ytterligare en friidrottssatsning känns väldigt roligt: men framförallt mycket oväntat. Senast jag stod på startlinjen i löpning var i januari 1998. Distansen var 200meter och jag sprang på grund av skador barfota på 24.74. Efter det loppet så kände jag att det var slut. Motivationen att träna så hårt som krävdes för att komma tillbaka till tidigare resultatnivå fanns inte längre

Det kändes som ett bra beslut då. Men varje sommar kunde jag känna ett sug efter allvädersbanorna, men mer än så blev det aldrig. 2005 gjorde jag dock en kort sejour i Studenterna, det blev ett pass på Krillan. Men det var inte alls så kul som jag trodde och kroppen var definitivt inte redo. Så jag återkom inte utan nöjde mig med de dagliga ruscherna till pendeln.

I juli 2012 tog jag nya tag. Jag skickade ett mejl till coach Ingemar och dök upp på en träning på Stadion. Redan efter uppvärmningen med 400-meters specialisten Sanna var pulsen uppe i minst 200. Resten är i dimmor. När jag kom hem gjorde det så ont överallt och på midsommarafton fick stödja mig på möbler och medmänniskor för att kunna förflytta mig efter en bristning i ljumsken. Det blev snabbt tre veckors paus och återigen verkade friidrottandet bli en kortvarig erfarenhet.

Men jag tog mig faktiskt tillbaka till stadion med två fötter som bara värkte och värkte, försökte hålla igång men smärtorna ihop med en lunginflammation gjorde att det bara blev 7-8 pass inomhus under hösten 2012. I januari kom diagnosen, hälsenetendios på båda hälsenorna. I februari tog jag beslutet att lägga ner löpningen. Det blev uppvärmning och sen gym och rehab.

Det blev många timmar på gymmet, enahanda, men ljusglimtarna blev kasttävlingarna i Huddingehallen på tisdagskvällar. Funkar inte fötterna så får det väl bli kastgrenar för hela slanten tänkte jag. Men runt påsk kunde jag komma igång med löpningen igen, farterna var inget att skriva hem om. Men i juni 2013 var det dags att pröva att tävla i löpning för första gången sedan den där dagen i januari 1998. Distansen var åter 200meter och tiden blev 27.3. Långt från pers, men för mig kändes det grymt inspirerande att kunna maxa på i löpningen igen.

Årets roligaste tävling var utan tvekan VSM i Gävle där jag startade i åtta grenar. Jag hade inga större förhoppningar mer än att undvika att bli sist i alla grenar (jag blev sist i sju av dem). Höjdpunkten blev 200meters loppet och jag kände mig riktigt laddad, nästan som på den gamla goda tiden. Ett perfekt lopp så fanns det en medaljchans. Tryckte, efter coach Ztorms anvisningar, på i kurvan, och jag kände i utgången till upploppet att två medtävlare var passerade, och 40 meter från mål kunde jag pressa mig förbi löparen från Trångsviken och blev 3:a på 26.24w. Nu är kanske inte en bronsmedalj på 26.24 i M35 nått att yvas över. Men jag blev väldigt glad, men framförallt inspirerad till fortsatt träning (I brist på medtävlare blev också en silvermedalj i viktkastning och bronsmedalj i tresteg).

Det bästa med allt det nya är dock steget in i veteranfriidrotten och alla trevliga friidrottare som jag träffat på tävling och träning. Jag har särskilt imponerats av viljan att stötta och coacha varandra.
Vidare har veteranfriidrottandet inneburit att jag upplevt något som jag inte kände som yngre, att det både går att ha en vilja att förbättras/prestera och ha roligt samtidigt. Kanske är det därför som jag nästintill ohämmat frågar folk om deras ålder och är de över 35 så nämner jag genast veteranfriidrott. Hur blir det i framtiden då? Ja foten lever sitt eget liv och röntgen visar att den inte är helt återställd. Men jag kan bara hoppas på det bästa, om inte annat så får jag väl bli kulstötare på heltid :-)




Löpning anno 1993, var tog åren vägen?






Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "fyrtiofem" i siffror *


Tidigare Referat
2018-03-25 - What I Talk About When I'm Running
2017-04-08 - Bygg upp baksidan
2016-07-28 - Semester à la smurfette
2016-07-24 - Rapport från Semesterhalvmaran
2016-06-11 - En fjärdeplats är inte alltid en fjärdeplats
2016-05-31 - Rapport från Stockholms brantaste!
2016-04-18 - En löpare på språng mot nya höjder!
2016-04-10 - Wien hel och halvmarathon
2016-03-28 - Rapport från ett brödrostlopp!
2016-03-07 - Ulrikas Paris halvmaraton 2016
2015-10-15 - Persen haglade över Hässelbyloppet
2015-08-23 - Stora skräcken på stora skuggan
2015-08-05 - Hofors swimrun – en löparberättelse, med simpauser
2015-04-21 - Äventyret på Manchesters gator
2014-11-04 - Äventyret i Vincennes skogen
2014-02-15 - Bore Cup deltävling 3 Vallentuna
2014-01-11 - Bore Cup deltävling 2 Hemlingby, Gävle
2013-11-08 - Österlen lyser
2013-10-27 - När idrottandet får nya perspektiv: några reflektioner från en debuterande veteran
2013-09-19 - Stockholm HM 2013 – en löparberättelse om att våga
2013-08-04 - Blandad kompott under regntunga skyar
2013-07-28 - Med tunga vikter i Roslagen
2013-05-20 - Skärholmsloppet
2013-05-14 - Livet deLux(e)
2013-03-17 - Klassisk säsongspremiär runt sjöarna
2013-01-05 - Löparen som inte kunde pensionera sig
2012-10-15 - Go West: säsongsavslutning och SGP-final i västerort
2012-10-01 - Lidingöloppet - Topptider av Patrik och Gloria
2012-06-08 - Dunderpers och dubbelseger i Västerås
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta