Startsida 
 Klubbinfo 
 Arrangemang 
 Långcupen 
 Resultat 
 SGP 
 Kalender 
 Statistik 
 Meddelanden 
 Roller i klubben 
 Friidrottsnyheter 
 Månadens profil 
 Referat 
 Träning 
 Träning & Mat 
 Bildarkiv 
 Klubberbjudanden 
 Medlemssidor 

Håll dig uppdaterad med vårt RSS-flöde

Österlen lyser

8/11 - Gloria, Ida, Linda J-S, Pontus Ö.  


När säsongen för höstmaror nästan var över åkte fyra oförvägna smurfar till Simrishamn för att springa nattmaraton. De återkom med en historia om pannlampor, regn, sällskapsspel och spontanrejv.



Kort marknadsundersökning bland mina vänner löparna. Nattmaraton på Österlen, på eller av?


Den facebook-statusen, postad av initiativtagaren och den outtröttliga eldsjälen Fredrika Gullfot i slutet av augusti förra året, satte igång en febril aktivitet. Många lokala krafter som kunde bidra med något erbjöd sig att hjälpa till. En timme och ett femtiotal inlägg senare kunde hon skriva i samma tråd:

Jag älskar detta. På mindre än en timme har vi i princip fixat ett event, bansträckning, kontrollmätning, vätskekontroller, fyrverkerier, och ett trettiotal deltagare. Fan ta folk som säger ”det går inte”.

Två månader senare genomfördes loppet med 126 deltagare; ett halvofficiellt arrangemang för löpare som var införstådda med att servicenivån kanske inte riktigt var i nivå med Stockholm Marathon. I år har loppet växt till ett ambitiöst och välarrangerat upplevelselopp med över 500 anmälda. Nattmaran ingår i den årliga ljusfesten Österlen Lyser, och människor i byarna längs banan ställer verkligen upp med att lysa upp novembernatten.


Från det ögonblick fyra Studenter anländer till Skåne åtföljs vi dock av regn. Det regnar på fredagen, det regnar på lördagen. Sightseeingen blir ju lite lidande, men vi oroar oss också för loppet på lördagkvällen. En sommardag kanske lite regn är välkommet på tävlingsdagen. I november, not so much. Men när vi lämnar hotellet för att bege oss mot starten är regnet plötsligt som bortblåst.




Ridå upp


För att skydda de oskyldiga har vi anonymiserat alla vittnesmål. Att avgöra vem som har skrivit vad lämnas som en övning åt läsaren.




A. Startskottet går och vi springer som i en cirkel på gräsplanen innan vi kommer ut på banan. Alla maralöpare som inte behövde ta en svängom på gräset har vi nu framför oss. Tar det med ro och försöker att inte ödsla energi på att sicksacka mig fram. Efter en kilometer springer vi om en student, säger hej och hejdå i stort sett. Efter två kilometer är vi ikapp ännu en student. En duo blir nu en trio. Det kommer att visa sig att det är bra att springa i grupp i mörkret eftersom vi tillsammans lyser upp vägen så mycket mer än vad vi gör individuellt. Nu har ju mina ledsagare ganska bra pannlampor som säkert skulle klarat sig i mörkret, men jag som har en lite sämre variant njuter av den strålkastare vi bildar tillsammans.


Efter tre kilometer har vi de flesta mara- och halvmaralöparna bakom oss. Vi springer i bredd på jämn och fin asfalt. Ibland kommer mötande trafik, och då lägger jag mig bakom den mest offensiva löparen av oss. Det är den här ”offensiva löparen” som sätter farten för första halvan av loppet. Efter en mil frågar en av oss publiken hur långt fram täten är, varpå vi får som svar att vi ligger först. Då prövar en av oss att sticka genom att lägga sig två steg framför. Jag tänker, nej nu blir det sämre ljus! Men det är ingen fara, vår kamrat fejkade bara. Men vi har helt klart en ny gruppledare.


Minst fem gånger under loppets gång är jag helt säker på att vi sprungit fel, det är så mörkt och öde. Tur att vi har varandra tänker jag. När det är tre kilometer kvar cyklar plötsligt ledarcyklisten upp. Skönt tänker jag, och hänger på cyklisten. Nu är jag inte rädd att springa fel längre. Nu behöver jag inte mina vänner längre, cyklisten visar vägen. Det blir en liten lucka mellan mig och de andra studenterna. Målgången kommer väldigt plötsligt. I mitt sökande efter ”målsnöret” tappar jag tydligen mycket tempo och smurf nr två kommer ikapp och vi passerar målstrecket samtidigt.




B. De enda ljud som hörs är klappret från våra skor, som taktfast slår mot asfalten, och ljudet av vår andhämtning. Annars är det stilla. Näsan registrerar att vi befinner oss på landsbygden. Den kan omväxlande identifiera lukten av ko- och grisgödsel, lätta vindar med luktmolekyler från någon intilliggande kas. Ibland är stanken av ammoniak så stark att den utplånar alla andra lukter. Löparna vi springer om blir allt färre. Två reflexer skymtar fortfarande längre fram på den mörka landsvägen. Det är svårt att avgöra om de är löpare eller reflexpinnar längs vägrenen. När vi kommit närmare ser jag hur den ena reflexmarkeringen rör sig lite, som en slingrande orm i mörkret framför oss. Jag förstår att det måste vara två löpare, och att det är den enes armpendling som får reflexbandet på västen att röra sig så ormlikt.


När vi har passerat löparparet så finns det inga fler löpare framför oss. Nu har vi bara ljuskonerna, marschallerna och funktionärerna till vår hjälp för att springa rätt. Och när inget av detta finns så har vi i alla fall varandra. Höger eller vänster? Jag röstar för vänster. Det känns som rätt håll. Vi kör på det! Men i en korsning är vi på väg att springa fel:

– Naej! Det är hitåt! Kom tillbaka!

Kvinnan som har fångat in oss ser belåten ut där hon står i sin trädgård när vi springer förbi. Förmodligen är hon nöjd för att hon gjort sitt jobb som funktionär. Ändå hinner jag tänka att hon kanske visar oss in på fel väg, som ett litet grymt spratt. Att det är därför som hon ler sådär belåtet. Vägen som hon har visat oss in på leder rakt ut i kompakt mörker.




C. Öm i tårna, stel i låren, trött i huvudet, sömnig, hungrig stapplar jag till jobbet på måndagen. Fortfarande lite stel och öm på tisdagen, på onsdagen är det nästan borta och på torsdagen har jag helt och hållet glömt hur jobbiga de var, timmarna ute på de skånska becksvarta novembervägarna. Jag är nästan sugen på att anmäla mig till nästa år igen. “You have to forget your last marathon before you try another. Your mind can't know what's coming” sa ju någon.

Lördagskväll i Gärsnäs. Musiken som spelar, marschallerna tända.


Det tar bara några kilometer så är hela fältet uppsprucket. Det enda jag ser är några illgula ryggar framför mig. Jobbar mig så sakteliga ikapp. Reflexerna som guppar i den kolsvarta novemberkvällen. Min andedräkt som ryker i pannlampans sken. Hur kom egentligen jag på den här idén?

Börjar deala med mig själv redan efter elva-tolv kilometer. Hur tusan ska jag klara av det här om jag känner mig trött redan nu. Försöker att inte lyssna på de negativa tankarna, men det är inte så lätt. Springer ikapp en man och vi slår sällskap i mörkret några kilometer. ”Brukar du komma hit ofta?” Han bor också i Stockholm visar det sig, men har ett sommarhus på Österlen. Han är piggare än jag och efter ett tag låter jag honom pinna iväg. Jag ser hans reflexväst på håll ganska länge.


De onda tankarna har nästan övertalat mig att kliva av halvvägs. Men det kan jag ju såklart inte göra. Jag fortsätter, fast det går långsammare nu. Känner mig tom och nästa vätskestation är nästan en mil bort. Krafterna som långsamt avtar, och när jag någonstans längs ännu en kolsvart väg plockar fram min gel ur fickan har jag inte krafterna att dricka den i farten. Jag stannar till och pressar i mig den citronsöta vätskan. Ett djupt andetag. Jag börjar springa igen.


Vänder mig om ibland för att se om jag har någon bakom mig. Mörker. Jo, där på håll, långt borta, ser jag tre pannlampor röra sig åt mitt håll.


Sportdrycken är så utspädd att den smakar vatten, men jag bälgar i mig ett par muggar och fortsätter mot nästa station. Ut ur det lilla samhället, ut i mörkret och ensamheten igen. Ska jag ta höger eller vänster? Jag ser inga markeringar. Jo förresten, det där var nog en snitsel. Det finns ingen att fråga, jag får chansa. Och magen krånglar.


De sista kilometrarna går längs en gångväg utmed havet. Tittar man åt sidan är det alldeles svart. Men man hör hur det brusar. Det känns fint och bra.




D.

Prolog: Lysande utsikter

Jag har en liten enkel pannlampa sedan tidigare, men hos Orienteringsspecialisten inser jag snabbt det pinsamma i att ens kännas vid den. En cool lampa kostar flera tusen och har batterierna, förlåt "batteripacket", i en väska på ryggen. Finns det kanske någon lite billigare och lättare? Det finns det. Den billigaste duger förstås inte till seriös mörkerlöpning, men jag tar den.


Scen 1: Allt är upplyst

Skenet från 500* oproffsiga pannlampor gör att startfållan på Gärsnäs idrottsplats flödar i ljus. En funktionär ber mig hjälpa till att hålla i startrepet för att jag ”ser snabb ut”. Starten går, och det dröjer inte länge innan vi är ute i riktigt mörker.

-Fan vilken stark lampa du har.

-Du kan springa längst bak och lysa åt alla andra.

-Bra lampa det där.

Jag kan andas ut. Jag tror jag har vunnit lampmatchen.


Den lite mer prestigefyllda matchen om att komma först i mål verkar dock vara körd. En löpare från Högby springer ifrån tidigt och försvinner i fjärran. När jag hör ytterligare steg närma sig bakifrån tänker jag att det nog är klubbkompisen som jag i bästa fall kan haka på, och i värsta fall bli frånsprungen av. Men det är inte en smurf som kommer...



*Egentligen 499, en man får hjälp av sina kompisar att montera ett batteripack på ryggen.



Scen 2: Kometen kommer

Det är två! Hade inte höstens komet lovat coachen att bara jogga sig igenom loppet? Jag kanske inte är någon komet, men mitt tävlingstempo är inte jogg. Att man inte kan lita på någon. Ska jag behöva bli sämsta Student ändå? (Spoiler alert: ja).


Men lyckligtvis kan jag hänga med, och vi springer nästan hela loppet tillsammans. Det är vi nog alla ganska glada för, för det händer mer än en gång att vi tvivlar på om vi verkligen springer rätt. Ska man nödvändigtvis vara vilse på en skånsk åker så är man hellre tre än en. När vi är osäkra på om hel- och halvmarabanan har delat sig försöker vi fråga publiken:


-Är det här halvmarabanan?

-Heja, heja, kämpa på!

-Ja, men är det här halvmarabanan?

-Det är bra! Heja!

-Ja, men... äh, det var inget.



Scen 3: Den osynlige mannen


Vi har också frågat ”Hur många är före oss?” och fått svaret ”Ingen!”. Vi ser heller ingen bakom oss. Det här är lite märkligt. Vart har Högby-löparen som stack iväg i början tagit vägen? Några kilometer från mål närmar sig någon snabbt bakifrån och passerar. Det är han. Igen. Jag gissar att han har sprungit någon oavsiktlig extrakilometer. Han har också ett par andra löpare i släptåg, och jag hoppas innerligt att de springer helmaran så att jag slipper tappa fler placeringar. Ungefär här bestämmer sig mina medsmurfar också för att visa sin sanna kapacitet, och jag kan inte följa. Detta trots att jag också hittar en extraväxel, och får på en bra långspurt de sista tre kilometerna in mot Borrby, 10 s/km snabbare än vad vi sprungit dittills.



Epilog: Slutet på historien


Efter halvmaramålet försöker jag se hur många som har stannat, med förhoppningen att det bara ska vara tre. Det är det, men det dröjer till nästa morgon innan jag förstår det. Den klubbkompis som vi tillfälligt tappar bort under nedjoggen och sedan återfinner, vänder bländad bort blicken och säger:

-Kan du stänga av den där lampan.




A+B+C+D. Efter loppet är stämningen på topp. Vi som sprungit halvmaran hoppar på bussen mot Simrishamn, med siktet inställt på dusch, efterfest och att heja fram maratonsmurfen sista biten in i mål. Den officiella efterfesten äger lämpligt nog rum på gården till huset där vi bor. Öl och finpizza har sällan smakat bättre.


Kring midnatt säger någon att den sista löparen är på väg mot mål på torget utanför, och vi är många som går ut för att välkomna honom. Arrangörerna har ordnat en DJ och en rökmaskin till målområdet, och när DJ:n fortsätter mata ut houserytmer över Stortorget efter att loppet är över uppstår plötsligt ett spontandisco med glada funkisar och fyra smurfar med orimligt pigga ben. Det här blir absolut Österlenmarans definierande ögonblick, som vi inte glömmer i första taget.


Men alla goda ting måste ta slut, och Swedish House Mafias ”Greyhound” övergår i ”Nu är det slut” från ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Vi är inte riktigt beredda att kalla det en dag än, eller natt för den delen, så fyra vinnarskallar kastar sig in i några sista skoningslösa rundor sällskapsspel i den övergivna frukostmatsalen.


Nästa dag är det dags att ta Pågatåget mot Malmö, och regnet som tagit ett mycket uppskattat uppehåll kvällen innan faller åter över Österlenslätten.


Ridå



PS: Det kanske kan se ut som vi inte tog själva tävlandet på så stort allvar, men vi kom faktiskt därifrån med två förstaplatser och två andraplatser.


Ida Skrivet den 2013-11-10 10:06
Hej hej hallå!

Vi (jag, Pontus, Linda och Gloria) har alla skrivit ett varsitt avsnitt om vår upplevelse av loppet, men vi säger inte vem som har skrivit vad. I stället utlyser vi en tävling bland klubbens medlemmar, en gissningstävling. Den som kan identifiera löparen bakom varje text (A–D) vinner ett pris! Om flera tävlingsdeltagare har lika många rätt har vi även en utslagsfråga: att identifiera löparen bakom inlednings- och avslutningstexten (samma löpare). Om tävlingen fortfarande inte är avgjord efter det har vi ytterligare en utslagsfråga i lager. Skicka ert svar till någon av ovan nämnda löpare senast fredag den 15 november. Vinnaren meddelas på Studenternas FB-sida och hemsida så fort tävlingen är avgjord.

P.S. Behagligast läsning av löparberättelsen får ni i Internet Explorer.

Kommentera artikeln:
Ditt namn *
Kommentar *
Skriv "fyrtiofem" i siffror *


Tidigare Referat
2018-03-25 - What I Talk About When I'm Running
2017-04-08 - Bygg upp baksidan
2016-07-28 - Semester à la smurfette
2016-07-24 - Rapport från Semesterhalvmaran
2016-06-11 - En fjärdeplats är inte alltid en fjärdeplats
2016-05-31 - Rapport från Stockholms brantaste!
2016-04-18 - En löpare på språng mot nya höjder!
2016-04-10 - Wien hel och halvmarathon
2016-03-28 - Rapport från ett brödrostlopp!
2016-03-07 - Ulrikas Paris halvmaraton 2016
2015-10-15 - Persen haglade över Hässelbyloppet
2015-08-23 - Stora skräcken på stora skuggan
2015-08-05 - Hofors swimrun – en löparberättelse, med simpauser
2015-04-21 - Äventyret på Manchesters gator
2014-11-04 - Äventyret i Vincennes skogen
2014-02-15 - Bore Cup deltävling 3 Vallentuna
2014-01-11 - Bore Cup deltävling 2 Hemlingby, Gävle
2013-11-08 - Österlen lyser
2013-10-27 - När idrottandet får nya perspektiv: några reflektioner från en debuterande veteran
2013-09-19 - Stockholm HM 2013 – en löparberättelse om att våga
2013-08-04 - Blandad kompott under regntunga skyar
2013-07-28 - Med tunga vikter i Roslagen
2013-05-20 - Skärholmsloppet
2013-05-14 - Livet deLux(e)
2013-03-17 - Klassisk säsongspremiär runt sjöarna
2013-01-05 - Löparen som inte kunde pensionera sig
2012-10-15 - Go West: säsongsavslutning och SGP-final i västerort
2012-10-01 - Lidingöloppet - Topptider av Patrik och Gloria
2012-06-08 - Dunderpers och dubbelseger i Västerås
2012-06-03 - Stockholm Marathon - Preliminär seger i lagtävlingen!

Sidor | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |


©Copyright FK Studenterna. Utvecklat av Cédric Schwartzler, Triciclo AB.
För synpunkter och tekniska fel, kontakta