Eftersom jag skulle åka till Sénégal på semester och
planerade att flyga med Air france, så kunde jag lika
gärna åka någon dag tidigare och återbesöka Paris. Nu
blev det så att jag istället fick åka med SAS till
Köpenhamn och från Köpenhamn till Paris och senare med
Brussel Airlines från Paris till Bryssel och från
Bryssel till Dakar .... På hösten får jag alltid en
stor längtan efter att trampa mossa i
Hälsingeskogarna, plocka kantareller och fika i
skogen. Jag får också ett par gånger per år en längtan
efter att trampa asfalt i Paris. Sedan min aupairtid i
Frankrike (jo, det var ett tag sedan!) så har jag
ganska regelbundet rest till huvudstaden och vid ett
av dessa tillfällen tog jag en löprunda i Bois de
Vincennes. Fantastiskt härlig park med större
skogspartier och stigar och gångvägar. Underbart!
Tills jag upptäckte att jag var helt vilse. Tillslut
kom jag ut ur skogen och fram till en helt annan
metrostation än vad jag hade tänkt och med betydligt
fler kilometrar i benen än planerat. Så när jag nu
bokade min resa till Sénégal blev jag riktigt glad när
jag upptäckte att det skulle gå en halvmara just i
bois de Vincennes. Jag skulle få springa i parken och
garanterat komma fram med 21 km i benen.
När jag anmält mig tittade jag lite närmare på
reklamen för loppet och där berättar man bland annat
att 1500 brandmän deltar i halvmaran. Jag har inte så
väldig stor erfarenhet av parisiska brandmän, men jag
har träffat på dem vid två tillfällen. Det ena när jag
skulle köra vattenlöpningsintervaller i poolen i Forum
les Halles. Då stod de, liksom jag, och väntade på att
badet skulle öppna och de såg rätt så vältränade ut
och var riktigt artiga. Den andra gången lyckades jag
fotografera dem på gatan. Det ena tillfället var i och
för sig inget extraordinärt, en brandman som hjälper
sina kollegor att backa ut brandbilen från stationen.
Hans klädsel väckte dock min uppmärksamhet. Och
förundran. Men inte riktigt mitt förtroende. Två
kvarter bort hittade jag två andra brandmän. På sin
brandbil.
 align=left>
Väl i Paris på lördag förmiddag kastar jag in väskan
på hotellrummet och tar metron för att hämta
nummerlappen. När jag studerar kartan över starten
inser jag att jag är med i den blå gruppen, två
timmarsgruppen. Där vill jag helst inte vara, men att
byta grupp visar sig rätt så svårt. Efter mycket
argumentation och till min stora lycka, längst ner i
handväskan ett utskrivet mail där jag fått ett ok som
svar på mitt läkarintyg och min tid från
Midnattsloppet så tar den ansvariga kvinnan motvilligt
upp en ny nummerlapp med röd text och jag är nu med i
1:30 gruppen. Jag tror inte det beror på mina
argument, mer att hon vill bli av med mig. Det var
inte alls det lilla parklopp jag trott. Visserligen
inte enormt stort heller, men ca 5000 personer var
anmälda om jag förstod de fransktalande funktionärerna
rätt.
Nöjd med mitt startgruppsbyte gör jag som coach carbo
har tipsat mig om, jag tar en 3 km lätt joggingtur
(som blev något längre eftersom jag lyckades virra
bort mig något) och försöker mig på några
koordinationslopp bland lördagsflanerande parisare och
lunchkaninen rullandes lite oroligt runt i magen. Det
jag befarade var början till nackspärr i Stockholm
hade avtagit och jag kunde vrida rätt så bra på
huvudet och med en minioperation med hjälp av
våtservett och nagelsax så lättade trycket från
liktorna mellan pektån och granntån och svullnaden
blev iallafall inte större.
Coach carbo hade också berättat att inget nytt skulle
ges till magen och berättat att pizza passade hans
mage förträffligt (jag har ätit kanin en gång
tidigare...) Men pizza i Paris? Kompromissen fick bli
italienskt, tagliatelle med vinkokt vildsvin och en
tiramisu. Toktrött efter att ha varit vaken sedan
klockan 4 på morgonen kryper jag tidigt ner i
hotellsängen, men sover inte helt ostört. När
förvirringen om mobilen ställt om sig själv till
vintertid eller om jag behöver göra det manuellt har
löst sig sitter jag i hotellets frukostmatsal och äter
mest av alla, hela en baguettebit, två croissanter och
en youghurt.
 align=left>
Jag hade lovat coachen att hålla 4:10 tempo och det
sprack ett par hundra meter från startlinjen när jag
ser 1:30 farthållaren en bit ifrån mig och avståndet
till honom ökar. Jag försöker hålla mig lugn trots att
horder av människor springer om mig. Till slut är jag
övertygad om att min klocka visar fel och att 1:30-
farthållarens ben är mer rutinerade och pålitliga och
jag reviderar snabbt min plan och rusar ikapp honom
och känner mig lugnare.
Jag hade glömt att fransmännen gärna lägger betong på
sina fina parkvägar, men banan var ändå flack, men med
en del rätt så tvära svängar. Löparna framför mig ger
cykeltecken när det dyker upp hål eller stolpar mitt
ivägen. Jag gör det samma, men håller på att missa de
två fotograferna som sitter mitt i vägen, men lyckas
veja för dem. Publiken hejar som om jag vore Isabella
Andersson, fördelen med att vara en av relativt få
tävlande kvinnor och sadistigt nog roades jag av att
flera gånger höra speakern kämpa med mitt namn. Många
löpargrupper och cyklister avstannar sin träning och
hejar som om det vore en OS-final. Vid
vätskestationerna meddelar funktionärerna placeringen
i loppet och där finns också bord med skålar
innehållandes russin och torkade plommon. Jag vågade
mig inte på att stoppa ner handen och gräva där.
Däremot tvingar jag mig själv, som är usel på att
dricka ur mugg medan jag springer, att vid en
vätskestation försöka få i mig lite vatten ur de
minimalistiska vita plastmuggarna. Flera gånger efter
banan dyker det upp en man på cykel som rapporterar
placering i loppet och gör tummen upp och kommer med
uppmuntrande kommentarer (och ljög rätt så bra, men
jag gick på det och njöt).
Jag erkänner att jag sprang med musik i öronen (och
tycker att jag var duktig som inte hade högre volym än
att jag kunde höra publiken) och vid kilometer
markering 20 blir det Lasse Winnerbäck och solen i
ögonen och benen vaknar till och blir lycklig över att
höra ord på ett begripligt språk och det känns skönt
att kunna öka farten. De sista hundra metrarna står
publiken nära banan, hänger över de uppställda
staketen och vrålar och applåderar. Jisses vilken
support!
Väl i mål får jag en mikrofon mot hakan och ett
batteri av frågor. På franska. Men jag överlever det
också och kan ta mig till energistationen och hinka i
mig vatten och det som finns att äta är skålar fyllda
med torkade dadlar, fikon och aprikoser,
chokladpinnar, mindre bananbitar, frukt och nöt
blandning och fruktsockerkaka. Då stoppade även jag
ner fingrarna bland de andras fingrar och fiskar upp
saker att stoppa i magen. Och jag känner mig riktigt
nöjd med att jag denna andra gång i Vincennes skogen,
visserligen springandes på betongunderlag, hittar ut
på rätt ställe och med rätt antal kilometrar i benen.
 border=0 align=left>
|
