Eftersom jag skulle åka till Sénégal på semester och planerade att flyga med Air france, så kunde jag lika gärna åka någon dag tidigare och återbesöka Paris. Nu blev det så att jag istället fick åka med SAS till Köpenhamn och från Köpenhamn till Paris och senare med Brussel Airlines från Paris till Bryssel och från Bryssel till Dakar .... På hösten får jag alltid en stor längtan efter att trampa mossa i Hälsingeskogarna, plocka kantareller och fika i skogen. Jag får också ett par gånger per år en längtan efter att trampa asfalt i Paris. Sedan min aupairtid i Frankrike (jo, det var ett tag sedan!) så har jag ganska regelbundet rest till huvudstaden och vid ett av dessa tillfällen tog jag en löprunda i Bois de Vincennes. Fantastiskt härlig park med större skogspartier och stigar och gångvägar. Underbart! Tills jag upptäckte att jag var helt vilse. Tillslut kom jag ut ur skogen och fram till en helt annan metrostation än vad jag hade tänkt och med betydligt fler kilometrar i benen än planerat. Så när jag nu bokade min resa till Sénégal blev jag riktigt glad när jag upptäckte att det skulle gå en halvmara just i bois de Vincennes. Jag skulle få springa i parken och garanterat komma fram med 21 km i benen.
När jag anmält mig tittade jag lite närmare på reklamen för loppet och där berättar man bland annat att 1500 brandmän deltar i halvmaran. Jag har inte så väldig stor erfarenhet av parisiska brandmän, men jag har träffat på dem vid två tillfällen. Det ena när jag skulle köra vattenlöpningsintervaller i poolen i Forum les Halles. Då stod de, liksom jag, och väntade på att badet skulle öppna och de såg rätt så vältränade ut och var riktigt artiga. Den andra gången lyckades jag fotografera dem på gatan. Det ena tillfället var i och för sig inget extraordinärt, en brandman som hjälper sina kollegor att backa ut brandbilen från stationen. Hans klädsel väckte dock min uppmärksamhet. Och förundran. Men inte riktigt mitt förtroende. Två kvarter bort hittade jag två andra brandmän. På sin brandbil.
align=left> Väl i Paris på lördag förmiddag kastar jag in väskan på hotellrummet och tar metron för att hämta nummerlappen. När jag studerar kartan över starten inser jag att jag är med i den blå gruppen, två timmarsgruppen. Där vill jag helst inte vara, men att byta grupp visar sig rätt så svårt. Efter mycket argumentation och till min stora lycka, längst ner i handväskan ett utskrivet mail där jag fått ett ok som svar på mitt läkarintyg och min tid från Midnattsloppet så tar den ansvariga kvinnan motvilligt upp en ny nummerlapp med röd text och jag är nu med i 1:30 gruppen. Jag tror inte det beror på mina argument, mer att hon vill bli av med mig. Det var inte alls det lilla parklopp jag trott. Visserligen inte enormt stort heller, men ca 5000 personer var anmälda om jag förstod de fransktalande funktionärerna rätt.
Nöjd med mitt startgruppsbyte gör jag som coach carbo har tipsat mig om, jag tar en 3 km lätt joggingtur (som blev något längre eftersom jag lyckades virra bort mig något) och försöker mig på några koordinationslopp bland lördagsflanerande parisare och lunchkaninen rullandes lite oroligt runt i magen. Det jag befarade var början till nackspärr i Stockholm hade avtagit och jag kunde vrida rätt så bra på huvudet och med en minioperation med hjälp av våtservett och nagelsax så lättade trycket från liktorna mellan pektån och granntån och svullnaden blev iallafall inte större.
Coach carbo hade också berättat att inget nytt skulle ges till magen och berättat att pizza passade hans mage förträffligt (jag har ätit kanin en gång tidigare...) Men pizza i Paris? Kompromissen fick bli italienskt, tagliatelle med vinkokt vildsvin och en tiramisu. Toktrött efter att ha varit vaken sedan klockan 4 på morgonen kryper jag tidigt ner i hotellsängen, men sover inte helt ostört. När förvirringen om mobilen ställt om sig själv till vintertid eller om jag behöver göra det manuellt har löst sig sitter jag i hotellets frukostmatsal och äter mest av alla, hela en baguettebit, två croissanter och en youghurt.
align=left> Jag hade lovat coachen att hålla 4:10 tempo och det sprack ett par hundra meter från startlinjen när jag ser 1:30 farthållaren en bit ifrån mig och avståndet till honom ökar. Jag försöker hålla mig lugn trots att horder av människor springer om mig. Till slut är jag övertygad om att min klocka visar fel och att 1:30- farthållarens ben är mer rutinerade och pålitliga och jag reviderar snabbt min plan och rusar ikapp honom och känner mig lugnare.
Jag hade glömt att fransmännen gärna lägger betong på sina fina parkvägar, men banan var ändå flack, men med en del rätt så tvära svängar. Löparna framför mig ger cykeltecken när det dyker upp hål eller stolpar mitt ivägen. Jag gör det samma, men håller på att missa de två fotograferna som sitter mitt i vägen, men lyckas veja för dem. Publiken hejar som om jag vore Isabella Andersson, fördelen med att vara en av relativt få tävlande kvinnor och sadistigt nog roades jag av att flera gånger höra speakern kämpa med mitt namn. Många löpargrupper och cyklister avstannar sin träning och hejar som om det vore en OS-final. Vid vätskestationerna meddelar funktionärerna placeringen i loppet och där finns också bord med skålar innehållandes russin och torkade plommon. Jag vågade mig inte på att stoppa ner handen och gräva där. Däremot tvingar jag mig själv, som är usel på att dricka ur mugg medan jag springer, att vid en vätskestation försöka få i mig lite vatten ur de minimalistiska vita plastmuggarna. Flera gånger efter banan dyker det upp en man på cykel som rapporterar placering i loppet och gör tummen upp och kommer med uppmuntrande kommentarer (och ljög rätt så bra, men jag gick på det och njöt).
Jag erkänner att jag sprang med musik i öronen (och tycker att jag var duktig som inte hade högre volym än att jag kunde höra publiken) och vid kilometer markering 20 blir det Lasse Winnerbäck och solen i ögonen och benen vaknar till och blir lycklig över att höra ord på ett begripligt språk och det känns skönt att kunna öka farten. De sista hundra metrarna står publiken nära banan, hänger över de uppställda staketen och vrålar och applåderar. Jisses vilken support!
Väl i mål får jag en mikrofon mot hakan och ett batteri av frågor. På franska. Men jag överlever det också och kan ta mig till energistationen och hinka i mig vatten och det som finns att äta är skålar fyllda med torkade dadlar, fikon och aprikoser, chokladpinnar, mindre bananbitar, frukt och nöt blandning och fruktsockerkaka. Då stoppade även jag ner fingrarna bland de andras fingrar och fiskar upp saker att stoppa i magen. Och jag känner mig riktigt nöjd med att jag denna andra gång i Vincennes skogen, visserligen springandes på betongunderlag, hittar ut på rätt ställe och med rätt antal kilometrar i benen.
border=0 align=left>
|